Förhör

Det enda som hörs i rummet är när hans fingrar rör sig snabbt över tangentbordet på hans laptop. Det är ett svagt mörker runtomkring. Allt är tyst. Allt förutom ljudet som griper tag om min koncentration. Strömmen har gått. Branddörrarna har gått igen. Jag vet de. Dom gör det varje gång strömmen går. Det kanske är passande att vi sitter i lugna rummet. Varför dom valt ett sådant opassande namn kommer jag aldrig förstå. Det är inget lugnt intryck man får av att ens gå förbi och titta in genom fönstret på dörren.
Tankarna far iväg. "Lägg märke till hur skönt du sitter". Varför börjar tankarna om mindfulness nu? Jag sitter inte skönt. Faktiskt inte alls.
Han tittar upp. Ljudet från tangentbordet slutar. På något sätt möter jag hans blick. Han tittar snabbt ner. För att sedan titta upp igen. Jag känner att jag har behovet av att veta vad han tänker trots att jag vet att jag inte har förmågan att läsa andras tankar. Känner han sig obekväm? Känner han sig osäker? Han bryter tystnaden. "Hur skulle du beskriva din psykiska hälsa"?
Jag skrattar. Inombords. Jag vet. Att han vet. Det är inte första gången vi sitter mittemot varandra. 
"Det borde du veta med tanke på vart jag befinner mig".
Allt hade egentligen varit mycket lättare om jag hade fått ett papper om fullmakt. Han kan gärna få läsa min journal. Rakt igenom. Jag tänker för mig själv att jag i så fall bör varna honom och att det inte är mitt fel om han kommer drömma mardrömmar.
"Förhöret" fortsätter. Det finns ingen klocka i rummet. Tapeten är rörig. Mina nagelband ser hemska ut. Det betyder att jag varit stressad. Det är min enda förklaring. Det enda jag har att pilla med. Det är mitt sätt att fortsätta hålla fokus på det som sägs. 
Har du minnessvårigheter? Har du koncentrationssvårigheter? Har du självmordstankar? Har du försökt ta ditt liv någon gång? Vart bor dina barn? Hur mår dina barn? Hur ofta träffar du dina barn? Hur gamla är dina barn? Har du svårt för att be om hjälp? Har du svårt för att ringa till ex. myndigheter?
SLUTA. Jag vill inte höra mer. Jag vill inte. Sluta titta på mig på det sättet du gör. Sluta ge mig en anledning till att känna att du tycker synd om mig. Ja. Jag är psykiskt sjuk. Men jag är inte ensam om det. Jag är inte den första du mött med psykisk ohälsa. Inte den sista du kommer möta heller.
Vad har du för intressen? Inga. Egentligen många. Hur ser du på framtiden? Jag har ingen framtid. Egentligen har jag de.
Vad har du för mål? Inga alls. Egentligen flera stycken.
Kan "förhöret" sluta nu. Jag vill inte mer. Orkar inte mer. Jag är trött. Jag är utmattad. Jag har sovit dåligt. 
"Har du svårt för situationer där du inte har kontroll"? 
Varför ger han mig utrymme till att tänka? Jag vill inte svara. Jag vill skrika. Min själ är bruten. Min hjärna är bruten. Han vet inte att frågan gör att jag vill kräkas över hans laptop.
Okej. Andas. Tänk inte. Fokusera. Svara bara.
"Jag tror att vi är klara nu".
Va? Är det sant? 
Han sneglar på sin kollega. Hon tittar mig. "Jag ser att du är helt slut". 
Konstigt. Ni har "tvingat" mig att fokusera. I en timma. Och trettio minuter. Efter en dålig natt. Mina nagelband blöder. Tack. Vi hörs. 

Jag behöver luft. Frisk luft. Filtrerad luft. Jag blir utsläppt på altanen. Jag försöker vara medveten i nuet. Jag behöver fokusera. Jag sluter mina ögon. Jag målar upp bilder i mitt huvud. Dom är fina. Jag väljer att plocka fram fina stunder. Jag ser mig själv. Jag är hemma. Mina barn är hemma. Kvällen närmar sig. Vi kryper ner under täcket i min säng. I vår säng. Jag är lycklig. Jag är fri. Jag sjunger. Vargsången. Dom somnar. Så fina. Så älskade. Jag skulle kunna titta på dom i timmar. 
Jag saknar dom. Varje dag. Varje sekund. 
Jag älskar dom. Mer än något annat.



Allmänt | |
Upp