Att våga säga ifrån

För snart två månader sedan vaknade jag upp en morgon och kände att nu får det fan vara nog. Jag har gått runt i flera veckor. I flera månader och bara varit tyst i princip. Jag går inte med på det längre. Jag är en livs levande människa. På utsidan. Insidan är trasig. Jag har brutit min hjärna. Totalt. Det som gör mig så fruktansvärt förbannad är att en del som jobbar inom psykiatrin utöver ett totalt maktmissbruk och många kör med härskarteknik. Det här händer. På riktigt. Varje dag. Det handlar inte enbart om slutenvård. Det handlar om öppenvården också. Det handlar om att styra över och förnedra människor som i princip skriker efter hjälp. Trots att psykiatrin är under all kritik så görs ingenting för att förbättra vårdförhållandet för exempelvis människor som ligger inlagda. Det har egentligen ingen betydelse om du som är inlagd är där frivilligt eller under tvång. Eller jo. Till en viss del. När det gäller tvångsvård så kan man få "annorlunda" ordinationer vad gäller en del saker. Det kan till exempel handla om utgång eller att du inte får ha din mobiltelefon av en rad olika anledningar. 
Vet ni hur det känns att ständigt bli bevakad i allt man gör? Precis allt bedöms. Dagligen. Ditt mående, ditt bemötande, om du äter, vad du äter, hur mycket du äter, om du vistas ute på avdelningen, om du ligger för länge inne på ditt rum, hygien, hållning, agerande, handlingar, konsekvenser.. Ja, listan kan göras lång. 
När man börjar ifrågasätta saker och ting, sätta ner foten och visar utåt att den här situationen inte är acceptabel så blir det tissel och tassel. 
Att jag reagerar på de sättet jag gör i en del situationer har i princip alltid en förklaring. Mig kan ingen tillrättavisa. Jag har varit innanför stängda dörrar i snart ett år. Jag har sett psykiatrin från insidan och gör det varje dag fortfarande. Ena dagen vet jag vad jag vill, nästa dag inte. Vaknar jag på dåligt humör så sitter det i princip i mig hela dagen. Jag kan inte styra över den biten. Det finns inget mellanting. Antingen är det bra eller så är det dåligt.
Vet ni hur det känns när personalen sitter mitt emot mig och svarar på "Jag är ett hopplöst fall. Jag kommer aldrig komma härifrån" och dom säger "Det är inte ditt fel Sara. Absolut inte. Det är vårat fel. Det är vi som saknar resurser och inte kan ge dig den vården du behöver". 
Eller när en annan patient får höra av en i personalen "Det här är egentligen bara ett spel. Det gäller att spela med för annars blir det inte bättre".
Vet ni hur det känns när personalen sitter på sängkanten och nästintill gråter för att dom inte vet hur dom ska hjälpa en? 
Vet ni hur det känns när personalen uppmanar en att säga upp vårdnaden om sina barn? 
Vet ni hur det känns att avdelningen jag ligger på är till för patienter med psykosproblematik och NPF-diagnoser men att personalen inte har utbildning inom dessa områden? 
Jag har alltså suttit och skrivit en punktlista till personalen om vad dom bör tänka på när det gäller just min problematik. Syftet med listan var inte enbart riktad till mig bara för att det var jag som skrev den. Syftet var att försöka få personalen att förstå mig bättre men också andra patienter med snarlik problematik. Sen vet ju alla att allt är individuellt.
När jag kom till den här avdelningen så var jag fortfarande relativt skör vilket resulterade i att jag välte hela rummet då och då. På grund av detta fick jag eget rum, vilket betyder fruktansvärt mycket för mig. Det ger mig chansen till att få vara ifred och bearbeta en del utan att behöva visa hänsyn till någon rumskamrat. Dessutom tycker jag inte det är mer än rätt att få eget rum med tanke på hur länge jag varit inlagd. Det är väldigt påfrestande att behöva dela rum med någon annan och eftersom min vårdtid varit lång så har jag hunnit beta av en och annan patient. 
Jag är trött på hela tillvaron. Jag är trött på att inte bli tagen på allvar. Jag är trött på att dom lägger fokus på helt fel saker och jag är trött på att en del inkräktar på min integritet. Det är redan hemskt att vårdas mot sin vilja. Det är tortyr och jag önskar inte ens min värsta fiende det här.
Jag är trött på att saker och ting hela tiden ska sopas under mattan för att ingen vill ta ansvar. Jag brukar definitivt inte bry mig om sånt här i vanliga fall. Men när det till och med går så pass långt att jag får prata med enhetschefen på avdelningen så tycker man ju någonstans att dom borde stanna upp och tänka till. Patienter är inga leksaker och är inte här bara för att personalen ska ha jobb att gå till varje dag.. vem fan vill ens vara psykiskt sjuk? Inte jag i alla fall.
Jag vet att mitt bemötande och agerande inte alltid är acceptabelt. Men jag behöver få utlopp för mina känslor. Oavsett hur förbannad jag än må vara så är jag inte mer än en människa precis som personalen. 
Jag beundrar dom som klarar av att arbeta med det här dagligen. Jag själv hade inte klarat av det. Inte i dagsläget i alla fall. Å andra sidan märker man relativt fort vilka som inte passar inom detta yrke. När man jobbar på en slutenvårdsavdelning inom psykiatrin så kan du inte ta åt dig av vad patienter ibland säger eller gör. Jag har full förståelse för att personalen också är människor med sitt liv och sina känslor. Dock finns det en sak jag anser gällande det här. När du jobbar med psykiskt sjuka människor eller människor överlag så kan du inte ta med dig ditt dåliga mående till arbetsplatsen. Det sänker alla. Både personal och patienter.
Vet ni hur det känns när en sjuksköterska frågar en "Har du något emot mig"? Ville nästan skratta rakt ut. Men jag behöll lugnet och sa "Har jag någon anledning att ha de eller"?
"Nej, men du verkar inte tycka om mig".
"Må så vara, men man kan inte tycka om alla. Så är det bara". 
"Ja, det har du ju rätt i. Vill du att jag ska gå"?
"Ja, det vill jag".

Eller när jag påpekade en situation där jag ansåg att ansvaret låg på dom och att dom hade gjort fel och dom säger "Men Sara, du får faktiskt respektera att det finns flera patienter på den här avdelningen".
Mitt svar "Gör de"? Deras reaktion: hakorna i golvet.

Vet ni hur det känns när det blir diskussioner mellan personal på avdelningen bredvid och personalen på min avdelning? Det är så fruktansvärt oprofessionellt att dom på riktigt står och diskuterar öppet om en situation i dagrummet framför oss patienter. Vad det handlade om tänker jag inte gå in på. Jag pratar nu för mig själv men har även andra patienter i åtanke när jag skriver det här. Det finns en anledning till varför vi patienter är inlagda oavsett om man är här frivilligt eller under tvång. Jag är här för att JAG ska få hjälp inte för att personalen ska ha jobb att gå till varje dag. Min vistelse här ska gynna MIG och ingen annan. För mig och för många andra patienter är den här situationen väldigt känsligt laddad. Man är skör och avskalad. Jag och andra patienter behöver känna under den tiden vi är här att det faktiskt känns okej på en del plan. En trygg tillvaro och att andra bör respektera att det är mitt hem och många andras under en viss tid. Vi behöver personal som är stabila och trygga i grunden. Därför är det enligt mig INTE acceptabelt att personalen står och tjafsar med varandra framför patienterna. Jag kan ta det trots att jag just i den här situationen ville skrika rakt ut hur jävla barnsliga dom var. Men jag höll tyst. Jag anser att dom av respekt till mig och mina medpatienter bör diskutera en del saker innanför stängda dörrar i personalrummet eller på expeditionen. En situation som eskalerar personalen sinsemellan kan vara ett enormt stresspåslag för många patienter.

Alla "små" incidenter har fått min hjärna att flippa totalt. Jag tänker inte acceptera allting hit och dit längre och jag tänker inte ha dåligt samvete över att svara rakt och ärligt på frågor som ställs öppet. Om du vet att du inte kommer att gilla det jag svarar eller acceptera att jag har mina egna värderingar och åsikter så kan du lika gärna låta bli att fråga. 
Nyligen var det en diskussion om barnen då jag träffar dom en gång i veckan. Personalen sa något jag reagerade väldigt starkt på och jag får då till svar "Det här är ingenting som du behöver gå runt och vara upprörd över" varpå jag svarar "Klart som fan att det gör mig upprörd. Ni vet att barnen är min svaga punkt. Tryck inte på den punkten om ni inte kan acceptera hur jag reagerar".
Jag är inte här för att få en bedömning om hur jag är som förälder/mamma. Den biten sköts på annat håll. Min föräldraförmåga sitter inte i min psykiska ohälsa och det är definitivt inget fel på mig som förälder överhuvudtaget. Det finns helt enkelt ingen oro vad gäller barnen överhuvudtaget och varken jag eller barnens pappa är i behov av stödinsatser.

Och som svar på frågan om mina läkemedel jag fick häromdagen. Ja. En av dom håller på att trappas ut medans en ny håller på att sättas in. Det är diskussioner kring att eventuellt sätta in en till men det är inte aktuellt just nu då det inte är bra att göra för stora förändringar på en och samma gång. Resultaten blir liksom inte bra. Om man sätter in två läkemedel samtidigt så får man inget bra svar på vilken av dom som funkar eller inte funkar. Alltså är det just nu ett steg i taget. Jag är svårmedicinerad och jag hade helst avstått från all typ av läkemedelsbehandling. Men just nu är jag i behov av det för att få hjälp på vägen. Jag vet mycket väl att läkemedel inte löser allt men det kan eventuellt ge mig en putt på vägen och kanske lyfta mig en del för att jag ska orka fortsätta den här helvetesresan mot ett friskare liv. Och som svar på sista frågan om läkemedel - Ja, jag äter narkotikaklassade preparat för tillfället.



Allmänt | |
Upp