En skön sommarkväll

Jag går ut i trädgården som tillhör avdelningen. Musiken strömmar in i mig från mina hörlurar. Jag tänder en cigarett och sluter mina ögon. Jag andas in, är våren på väg? 
Jag öppnar ögonen och blickar uppåt. Mot träden, mot den klarblå himmelen. En frihetskänsla går igenom kroppen när jag står där och tittar på trädens grenar som fladdrar utav vinden. Trots att jag är inlåst och omringad av ett högt staket så får jag ändå i mig en känsla av frihet. Jag är så fruktansvärt trött. Jag är totalt trasig inombords. Jag vill inte må såhär längre. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem. Jag vill krama om mina barn. Jag vill känna mig glad och lycklig. Glad över att jag lever. Att känna att livet har en mening. Att jag kommer att lyckas med någonting bra en vacker dag trots min psykiska ohälsa. 
Jag hatar det här. Jag önskar ingen annan det jag gått och går igenom. 
I tisdags fick jag beskedet jag väntat på i en evighet. Jag blev nekad behandlingshem. Jag blev nekad på grund av att regionen ska dra åt ekonomin och göra besparingar. Vad händer då? Jo. Vi patienter blir drabbade och faller återigen mellan stolarna. 
Psykiatrin har återigen svikit mig. Dom har visat klart och tydligt att dom inte har de resurser som krävs för att laga mig inombords. Varken slutenvården eller öppenvården.
På grund av detta så sa jag till läkaren som meddelade mig detta att hon kunde skriva ut mig då enda anledningen till att jag stannat kvar för frivillig vård är för att jag väntat på ett beslut angående behandlingshem. 
Jag ser ingen mening med att vara inneliggande på slutenvården längre. Jag blir inte bättre av att vara här. Dessutom är jag riktigt förbannad. Det kostar dom lika mycket att ha mig inneliggande här som på ett behandlingshem och dom vill ju ha bort mig härifrån på grund av hur länge jag legat på psykiatrins slutenvård. Slutenvården strävar efter korta inläggningar. Men för att detta ska kunna funka så anser jag att de måste ta i med alla resurser de bara kan för att vi patienter ska kunna återgå hem med en gnutta hopp när vi väl blir utskrivna.
I vilket fall som helst väljer läkaren att sänka min övervakningsgrad så mycket att jag inte får lämna avdelningen eller ta emot besök efter beskedet i tisdags. 
Jag talade om för personalen att det inte spelar någon roll om de sänker min övervakningsgrad. Jag är fortfarande här frivilligt. Jag har fortfarande rätt att skriva ut mig. Jag sa till dom att dom inte har några som helst grunder till att hålla kvar mig mot min vilja. Eftersom jag har rätt i de jag säger så väljer personalen att kontakta jourläkaren eftersom klockan passerat 16.00.
Jag får träffa en underläkare från psykakuten och vi samtalar en stund. Jag berättar att jag inte vill ha deras vård längre. Att jag känner mig klar här. 
Underläkaren frågar mig vad som kommer att hända om dom väljer att skriva ut mig. Jag svarar att jag inte vet men att det troligtvis kommer att hända något som får konsekvenser. Att jag förmodligen kommer att göra någonting oförlåtligt.
Hon peppar mig till att stanna frivilligt då dom vill att jag ska stanna på grund av att jag behöver genomgå en del undersökningar då dom misstänker att jag har någon allvarlig form av infektion i kroppen. 
Jag säger tillslut att det inte spelar någon roll vad dom vill. Jag vill fortfarande inte vara kvar här oavsett om jag har en allvarlig infektion eller inte.
Hon lämnar mig och säger att hon återkommer om en stund när hon pratat med bakjourens överläkare. 
När hon kommer tillbaka så har hon överläkaren med sig. Vi samtalar en stund och han säger tillslut att han tänker skriva ett vårdintyg. Jag ifrågasätter varför och han svarar att dom är tvungna att göra såhär för att skydda mig.
Ett vårdintyg håller i 24 h. Inom 24 h måste en annan överläkare godkänna vårdintyget. Alltså med detta vårdintyg har dom rätt att hålla mig kvar i 24 h. 
Jag samtalar med en skötare senare samma kväll. Hon tror inte på mig när jag säger att bakjouren skrivit ett vårdintyg. Jag frågar henne om hon tror att jag ljuger. Att hon kan se efter själv. Sagt och gjort. Hon kommer tillbaka och säger att det finns ett vårdintyg men att hon inte tror att läkaren kommer godkänna det.
Dagen efter får jag träffa läkaren som självklart godkänner vårdintyget. Dom vill alltså konvertera mig från HSL till LPT. Det här är SJUKT. 
"Du har rätt att överklaga och du har rätt till en stödperson."
För att det här ska hålla måste en muntlig förhandling med förvaltningsrätten äga rum då jag nyligen övergått från LPT till HSL. Och nu vill dom återigen sätta mig på LPT vilket jag anser är helt stört. Dom har inga grunder för att hålla mig kvar. Men det är upp till avdelningen att förhandla med förvaltningsrätten om förlängd LPT och förvaltningsrätten måste godkänna läkarens argument. 
Trots att jag inte gjort någonting överhuvudtaget så håller dom kvar mig mot min vilja. Jag har inte varit utåtagerande och inte visat några tendenser på att vara de eller skada mig själv på något sätt. Ändå gör dom såhär. Jag har ingen allvarlig psykisk störning. Jag är en människa. Som har fått nog utav det här. Som inte vill vårdas längre. Som vill hem. Är det för mycket begärt efter 10 månaders slutenvård? Tydligen.

Trots att jag bokstavligen hatar vad dom gör mot mig så är personalen helt underbar. Det är inte dom som bestämt det här. Det är inte deras fel att det saknas resurser. Dom kommer hit varje dag, dom gör vad dom kan. Dom talar om för mig varje dag hur värdefull jag är och hur fruktansvärt stark jag är. Att dom ser alla framsteg jag gör trots att jag själv känner tvärtom, att jag backar bakåt. Dom sitter med mig på kvällarna när det är som svartast. Dom torkar mina tårar, håller om mig, stryker mig över ryggen och pratar lugnt med mig.
"Det är en sen sommarkväll. Du har en jätte fin klänning. Den är blommig. Du dansar dig fram över ängen och klänningen fladdrar i solens strålar. Lite längre fram sitter dina barn på en filt. Dom skrattar åt dig, tar en tugga av sina kakor och dricker saft. Du är glad, du känner dig lycklig och tillräcklig."
Tårarna rinner längs med kinderna. Det är jobbiga bilder dom skapar i mitt huvud. Men idag när jag gick ut i trädgården och slöt mina ögon så spelades personalens ord upp inom mig. Jag såg mig själv dansandes över ängen. Jag ser mina barn. Dom ler. Dom skrattar åt mig. Jag är deras tokiga mamma.
En vacker dag mina älskade barn ska allt bli som det borde vara. Jag saknar er. Varje sekund. Jag älskar er. Till månen och tillbaka. 


Allmänt | |
Upp