Självdestruktiv

I vanliga fall är jag relativt avslappnad och vänlig med ett stort hjärta. Jag har haft väldigt mycket motgångar i mitt liv men det positiva har nästan alltid övervägt det negativa. Jag har alltid byggt murar runt omkring mig, rivit dom och testat mig fram för att sedan bygga upp dom på nytt. Jag har fallit så många gånger ifrån klippkanten men ändå lyckats klara mig och klättrat upp igen.
Jag föll så jävla hårt i marken förra året och har på något sätt ändå lyckats plocka ihop mig själv och börjat klättra. Men vad jag än gör och hur mycket jag än försöker så hittar jag ibland inget fäste vilket gör att jag är kvar på samma ställe, ibland väldigt länge. Ett par gånger har jag tappat fotfästet helt och ligger då på marken igen. För trött för att plocka ihop mig gång på gång. Det är någonting som ändå gör att jag inte ger mig. Jag ska upp på den där förbannade jävla klippkanten igen.
Jag har varit i en och är fortfarande i en djup svacka. Jag har hittat ett hål på väg upp till klippkanten och det är där jag sitter nu i väntan på att återfå kraften till att fortsätta klättra. Jag är isolerad. Avskärmad. Jag byter personlighet beroende på vart jag är eller vem jag har i närheten. Det blir så bara. Jag har en förmåga att stänga av mina känslor och enbart lagra det som för mig känns viktigt. Jag lagrar för tillfället enbart vikten av mina barn och trots att jag vill bry mig om andra i min närhet så är det svårt. Det är svårt att vara ett bra stöd, det är svårt att vara en bra familjemedlem och det är svårt för mig att vara en bra vän.
Väldigt många uppfattar mig som en negativ person och så har det varit under hela mitt liv. Jag är inte enkel att nå fram till och det är väldigt svårt för andra att tränga igenom mitt skal. Jag väljer helt enkelt själv vilken typ av innehåll jag vill dela med mig utav. Jag vet att många läser och följer min blogg då jag kan se statistik över det men oroa er inte. Jag ser inte att just du har läst min blogg. Jag ser bara siffror och staplar framför mig. 
En del av er upplever säkert att ni har tillgång till mitt innehåll genom att läsa min blogg, så är det inte. Det jag delar med mig utav är fortfarande bara mitt skal. Jag är ärlig och väldigt öppen, ja. Men den här situationen är mycket mer komplicerad än så. 
Jag har väldigt många gånger fått höra ifrån andra, speciellt under tonåren, att en del som vistats i min närhet en längre tid och vet till en viss del hur jag är som person utåt "skulle vilja vara som mig." Tro mig när jag säger att det inte är någonting att sträva efter. Jag kunde emellanåt vara väldigt tuff utåt och i en del ageranden. Sanningen är att jag var trasig redan då. Mina problem låg vilande inom mig och jag hade och har även idag en god förmåga att visa en 'god' fasad utåt. Sanningen är att insidan kantades av öppna sår som hela tiden fylldes på med salt och så är det än idag.
Jag har haft så många lyckliga stunder också och jag växte enormt inom mig själv som person när jag fick min dotter. Hon och min son är hela min värld och kommer alltid att vara det. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att dom inte har en närvarande mamma för tillfället.
Jag är inte stark i skrivande stund. Jag är inte självsäker i skrivande stund.
När jag var yngre. I tonåren, innan jag träffade barnens pappa så levde jag väldigt destruktivt. Mitt självskadebeteende tog fart i början av gymnasiet. Många vet inte om det på grund av att jag som sagt alltid visade en god fasad utåt. Sanningen är att jag var fruktansvärt trasig på insidan och mitt i mina föräldrars separation vilket förmodligen påverkade mig.
Jag var uppmärksamhetssökande och gillade att synas och höras. Framförallt hos killar. Jag var snygg, jag hade ingenting att förlora.
Om jag träffade någon och andra sa "det här är inte bra för dig," så tog jag alltid den personen i försvar. Jag blundade för vad andra kallade misstag efter dom det inte var ett misstag för mig. Jag lät helt enkelt andra killar behandla mig hur som helst. Mitt liv anpassades efter alla jag träffade och jag kunde avboka med vänner på grund av det också. Sa någon "förlåt" så accepterade jag det rakt av för sex och "kärlek" övervinner allt. Eller?
Överraskningar rättfärdigade allt och att förlåta någon för otrohet var en del av min vardag för att jag var ju älskad. Uppskattad. Trodde jag.
"Jag ska sluta med droger, jag lovar."
"Jag ska förändra mitt beteende, jag lovar."
"Du är den enda jag vill vara med, för alltid."
Jag förlät och gick med på allt för att alla förtjänar en andra chans, ellerhur? Han sa ju att han älskade mig alltså måste det ju vara sant.
Idag vet jag. Jag kommer aldrig att kunna förändra en person som inte vill förändras. 
Till alla som läser det här. Gör inte samma sak. Bjud inte hem någon du inte känner. Åk inte och träffa någon du enbart sett på bild eller bara pratat med via telefon. När jag var yngre fanns inte snapchat heller, vilket kan vara en lite säkrare källa i dagens läge. Vad vet jag.
Det kommer förfölja dig genom livet och det som kommer att hända om du tillåter dig att behandlas på ett sätt som du egentligen vet kommer att påverka dig på ett negativt sätt så kommer du tillslut förlora dig själv.
Det finns nästan alltid bakomliggande orsaker till varför man utvecklar ett självdestruktivt beteende. Pågår det för länge kan det i vissa fall bli ett permanent personlighetsdrag. Det var det som hände mig innan jag träffade barnens pappa som på ett lugnt sätt tog mig ner på jorden och visade mig vad riktig kärlek var och är. Jag är honom evigt tacksam för de och han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
I vilket fall som helst så var min verklighet aggressiva impulser som egentligen inte handlade om mig själv trots att i princip alla människor har ett val. Att prata om det öppet är svårare än att skriva om det. En del kanske inte vet att en standard fråga från en del läkare inom slutenvården på psykiatrin frågar om just den biten. Framförallt hos personer med bipolär sjukdom. Frågorna handlar främst om man upplever sig ha eller har haft ökad sexlust i den mån att det går lite överstyr. Många känner sig inte bekväma vad gäller det samtalsämnet. 
Allt det här har varit riktat mot någonting annat. Felet jag gjorde i många situationer var att rikta dom undertryckta, aggressiva känslorna mot mig själv. Det var inget fel i de andra gjorde.
Verkligheten kommer för en del tillslut ikapp en. Därför väljer jag att skriva om det här då andra i min närhet inte vet om att jag under en längre tid byggde upp ett självdestruktivt beteende. En självdestruktiv personlighet.
Automatiskt uppstår tankar i ett desperat försök att få andra att misslyckas. Du kan inte. Du kommer inte att lyckas. Försök inte ens.
Man skapar sig en förvrängd verklighet på grund av alldeles för starka tankar och känslor. Man ser inte vad man redan har utan uttrycker enbart det man inte har, det man saknar. Man ser inte situationer som orsakar skada och man blundar i farliga situationer. Man gör ingenting åt det eftersom det styrs av andra. Du vill inte stoppa det som händer och du vill inte ha kontroll över det som händer. Man vill helt enkelt inte övervinna det destruktiva. Du är inte ens rädd för konsekvenserna. Det fungerar lite som när ens hungerkänsla inte blir mättad. Du vill ha mer.
När någon ifrågasätter ens beteende skapas ofta konflikter eftersom den som påpekar ens beteende går emot din verklighet. Man förolämpar andra men tycker samtidigt synd om sig själv.
Det händer ofta att man utvecklar ett till sätt att skada sig på. Ett sätt som syns utanpå genom att till exempel skära sig själv eller utsätta sig för någon annan typ av fysisk smärta. Självmedicinering kan också vara självdestruktivt.
För en del som märker av detta beteende kan man se någon slags irritation eller kanske frustration. Egentligen tror jag inte att det är irritation utan mer en känsla av maktlöshet. På grund av att man inte kan acceptera att andra ifrågasätter ens verklighet så begår man ett socialt självmord. Du gör dig av med personer som egentligen är viktiga för dig. På grund av allt man utsätter sig för, även om det inte är självvalt så kan man inte vara ärlig mot sig själv. Man stänger in sina känslor för att dölja dom för andra i sitt undermedvetna. En del kanske ber en att söka hjälp eller vård med för en själv så är det inget alternativ för att man själv inte tycker sig ha problem. Man saboterar för sig själv. Man struntar i saker man strävat efter tidigare såsom drömmar eller prestationer. Ur traumatiska omständigheter hittar man, vad man tror, är sin identitet.

Allmänt | |
Upp