Min tid inom slutenvården

Jag har nu spenderat nästan 14 månader innanför stängda dörrar varav cirka sju månader LPT. 
Jag vårdas just nu ofrivilligt frivilligt om ni förstår vad jag menar.
I maj 2018 sökte jag hjälp via psykakuten för att det inte var hållbart längre. Jag ville inte mer. Vad jag än gjorde, hur jag än bar mig åt, och hur mycket jag än kämpade med att få vardagen att gå ihop så gick det inte. Jag led av en fruktansvärd ångest för att inte tala om den inre stressen och oron jag bar på blandat med katastroftankar, dödslängtan och dödsångest. Jag var totalt trasig. 
I fem månader vårdades jag på avdelning 94 här i Västerås varav cirka två veckor på avdelning 95. Jag har egentligen inte så mycket att berätta om min tid på 94an mer än att jag hittade vänner för livet. Det låter säkert galet att hitta vänner inom psykiatrin men en del av dom är idag mina bästa vänner vilket jag är så tacksam över. 
Tiden där blev efter ett tag jobbig. Dels på grund av läkaren. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en människa som är så ointresserad av att ha "patienten i fokus". Det slutade med att min morbror fick närvara på alla mina läkarsamtal och vårdplaneringsmöten vilket jag också är fruktansvärt tacksam över. Aldrig har någon varit så insatt i mitt liv som han var då.
Jag pendlade mellan olika övervakningsgrader hela den vårdtiden som slutade med förbjudna tankar och känslor. Tankar , som för mig, blev så intensiva och verkliga att det försvårande mitt tillfrisknande. Jag pratar oftast inte öppet om detta. Men jag har ingenting att förlora och jag vinner ingenting på att ljuga för mig själv. Att bara se eller höra. Att bara veta att det du känner aldrig kommer bli bekräftat. Att aldrig få svar på hur det skulle vara utanför. Att inte kunna skrika rakt ut hur allt känns för att man är rädd för att bli dömd. Att i princip känna att man skäms över sina egna känslor som man inte alltid kan styra över eller rå för. Att tankar, känslor och upplevelser skulle uppstå på denna nivån att det slutar i fantasier eller dagdrömmande. Ni vet, det man inte kan få eller känna. Det vill man ha ännu mer. Intensivt.
I slutet av oktober tog jag en intox och hamnade på MAVA. Återigen kom tankarna tillbaka. På grund av detta blev jag utskriven, hur sjukt det än låter. Läkaren ansåg att jag gjorde detta i protest för att inte bli utskriven ifrån psykiatrin. Tre veckor tidigare satt jag i samma rum som honom och skrek åt honom att skriva ut mig vilket han inte gjorde för att han ansåg att jag var affekt.
Jag hann vara "hemma" i 10 dagar om man bortser från att jag var på psykakuten i princip varje dag för att hämta mediciner som läkaren vägrade skicka med mig hem. Ingenting var fixat med öppenvården. Närmsta bokade tid var tre veckor framåt.
I början av november låg jag inlagd på avdelning 93 (PIVA) i ett dygn på grund av en akut stressreaktion som gjorde mig dissociativ men blev utskriven dagen efter på egen begäran.
Två dagar senare knackade det på min fönsterruta in till köket. Jag minns att jag hörde röster utanför som gjorde mig paranoid. Vilka var dom och varför stog dom utanför min dörr och pratade? 
"Sara. Öppna. Det är polisen".
Jag bröt ihop totalt. Öppnade dörren i endast trosor och morgonrock. Fan, tänkte jag. 
Dom pratade med mig och kollade igenom min lägenhet trots att jag sa att jag var ensam hemma. Fick byta om och packa det viktigaste för att snällt följa med polisen tillbaka till psykiatrin.
Det gjordes en vårdintygsbedömning. Alltså ett kvarhållningsbeslut. Ett vårdintyg som ger dom rätten att hålla mig kvar för en ny bedömning av vårdintyget. Att det är utfärdat korrekt. Dessutom måste en annan läkare godkänna vårdintyget som skrivits av den första läkaren. Det krävs alltså två läkarbedömningar kan man säga med enklare ord. Mitt vårdintyg godkändes dagen efter och jag fick en stämpel direkt. LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Dom har alltså rätt att hålla mig kvar, mot min vilja. Det görs nya bedömningar hela tiden när det gäller LPT. Efter att vårdintyget godkänts löper tiden på men efter fyra veckor löper LPT:n ut och i mitt fall skickades en ansökan in om förlängd tvångsvård. När detta sker blir man kallad till en muntlig förhandling med förvaltningsrätten som i sin tur hör både patient, biträdande jurist, chefsöverläkaren och den sakkunniges. Det låter hemskt att säga. Men jag blev 'dömd' till fyra månaders tvångsvård från intagsdatumet den 14 november.
I en månad vårdades jag på PIVA (Intensivvård). Tiden där var till en början hemsk. Men när läkaren i princip tog upp handen och sa "Du kommer stanna på PIVA resten av din vårdtid vare sig du vill eller inte", så var det bara att försöka acceptera situationen vilket tog ett tag för mig. Tillslut blev avdelningen en del av vardagen. Tro mig när jag säger att jag sett en hel del under min vårdtid. Saker som är sekretessbelagt.
Tiden där var ett wake-up call och jag bestämde mig rätt tidigt för att inte ha kontakt med någon. Det var av välmening till andra. Jag ville såklart ha stöd från mina närmaste, men jag ville inte att dom skulle se mig i det skicket jag var i. I efterhand ångrar jag mig. Väldigt mycket. Mitt beslut fick många att backa totalt. Jag var rädd. Jag var ensam. En del vågade inte hälsa på mig med tanke på vad PIVA är för avdelning. 
I princip alla mina läkemedel sattes ut för att en ny utredning stog i fokus. När man gör vissa utredningar så ska man vara så "ren" som möjligt. Det blev riktigt jobbigt för mig ett tag. Jag led av hallucinationer och jag fick en rejäl påminnelse om hur mycket mina läkemedel påverkat mig genom utsättningsymtom. Jag skakade oavbrutet vissa tider på dygnet. Jag sov med lampan på lägsta ljus och bad nattpersonalen att släcka när jag väl somnat och dom fick absolut inte stänga dörren på nätterna.
I början/mitten av december fattades beslut om att låta mig få byta avdelning. Jag hade liksom inga planer som helst på att jag skulle stanna länge. Men när förvaltningsrätten biföll läkarens önskemål om förlängd LPT så visste jag, långt inom mig, att jag blir kvar här. Ett tag till. I alla fall.
Förändringar är jobbiga för mig mig. Det var jobbigt att byta avdelning. Ny avdelning. Ny personal att "lära känna", ny struktur. En annorlunda vardag med nya rutiner att följa. 
Det tog ett bra tag för mig att komma över tiden på PIVA. Vården där var och är bra i mina ögon. Det är strikt, det säger jag ingenting om. Men jag behövde det då.
Jag blev flyttad ganska hastigt till avdelning 97. En avdelning för patienter med NPF och psykos. Allt gick väldigt fort och helt plötsligt stog jag där med alla mina saker. I ett dubbelrum. Det kändes inte bra. Faktiskt inte alls. Jag var van med eget rum. En del av mig kände ändå att det kanske skulle bli bra. I ett dubbelrum är man inte ensam. Jag var rädd för ensamheten. Trots att jag var ensam, så var jag aldrig de trots enkelrum. Han var alltid där. Han sa alltid att jag inte hade något värde. Att jag inte behövde fylla någon funktion här på jorden. Min tid var över och han sa alltid att han visste att jag snart skulle dö men inte hur.
Det gick till en början att ha dubbelrum. Efter ett tag så återkom allting. Allting kom ikapp mig. Allt som jag förträngt. 
Genom en händelse jag inte är stolt över, vilket ledde till att jag blev fasthållen på PIVA så kröp det sakta men säkert ikapp mig. Jag började sova dåligt igen på den nya avdelningen. Jag vaknade svettig av panik varje natt på grund av återkommande flashbacks och mardrömmar. Jag ville inte somna. Jag ville inte sluta mina ögon en sekund. Jag var stressad, orolig, arg, ilsken, frustrerad men jag förstod inte varför. 
Idag vet jag varför. Idag vet jag att det jag varit med om inte är mitt fel. Jag vet även idag varför jag är arg och frustrerad. Det är lättare att vara arg än att känna smärta från traumatiska upplevelser. Jag har kommit i kontakt med väldigt jobbiga känslor som är svåra stundtals att hantera vilket har lett till ett impulsivt beteende i form av självskadande. På grund av detta, och att jag i ren panik och frustration rev hela mitt rum vid ett flertal tillfällen så fick jag eget rum igen. Det kändes så skönt. Jag fick mitt eget och kunde läka ifred och inte behöva visa hänsyn till mina rumskamrater hela tiden. För så blir det när man vistats här en längre tid. Man hinner beta av en och annan rumskamrat.
I slutet av februari avskrev min LPT av en tillfällig läkare. Det skrämde mig fruktansvärt mycket. Jag kände mig helt plötsligt inte redo för att kasta mig ut i verkligheten. Helt plötsligt var jag fri.
I början av mars hände något väldigt dramatiskt. Jag skadade mig så allvarligt att dom fick köra mig till stora akuten. Till en början mindes jag inte vad som hade hänt. Sakta men säkert återkom minnet ifrån den händelsen också. Jag hade hamnat i en dissociativ situation. Jag var inte medvetet närvarande. Jag kände ingen smärta överhuvudtaget. Jag är inte nöjd över mig själv, men samtidigt så skäms jag inte. Situation gav mig även känslan av "Nu dör jag". Jag kommer aldrig glömma det som hände. Och att komma tillbaka till rummet efter vistelsen på akuten gav mig magont trots att jag ändå inte kopplat riktigt vad som hänt. Jag fick träffa en jourläkare och prata samma kväll men eftersom jag inte hade svar på vad som på riktigt hade hänt så var det meningslöst. Min övervakningsgrad ändrades i samma stund från 4C till 2B och idag förstår jag såklart varför. 
I slutet av mars nåddes jag av ett negativt besked. Jag fick avslag på min ansökan om behandlingshem. Återigen drabbades jag av en akut stressreaktion som i sin tur ledde till att jag fick träffa en jourläkare samma kväll som på en gång utfärdade ett vårdintyg. Jag, i min vanliga ordning förstod inte varför. Idag gör jag det. Dagen efter godkändes vårdintyget av en andra läkare och således blev jag kallad till rätten för en muntlig förhandling om konvertering från HSL till LPT. Förvaltningsrätten biföll läkarens önskemål om konvertering och jag vårdades återigen under vårdformen LPT. Jag "förlorade" min frigång och fick direkt restriktioner på antal timmar permission och med vem jag fick gå ut. I tre månader hade jag 3C och var tvungen att ansöka om längre permissioner om jag skulle/behövde göra någonting som tog mer än 2 h. Mamma var ALLTID tvungen att hämta mig ifrån avdelningen och lämna mig.
I början av juni avskrevs min LPT och jag fick återigen frigång på sjukhusområdet utan andras vetskap. Det var så jag ville ha det. Jag ville inte ha någon press på mig från omgivningen och jag vill inte bli påmind om hur lång min vårdtid varit.
I mitten av juni gjordes en ihopslagning av avdelning 97 och 95. Jag blev flyttad till 95an trots att i princip alla i personalen visste att jag inte ville dit. Det hade inte med personalen att göra och var inget personligt. Jag gillar inte 95an på grund av hur den är uppbyggd. Den är mindre än 94an och 97an. Både 94an Och 97an är två väldigt "öppna" avdelningar med stora utrymmen vilket passar mig bättre.
Redan andra dagen här på 95an stack jag. Jag ljög för två väldigt nära anhöriga om att jag hade frigång och fick åka hem, samtidigt bröt en i personalen min sekretess vilket är ett allvarligt fel. Jag läste på om sekretesslagen för att försäkra mig om att jag hade rätt. Att det var en allvarlig sak, kontaktade patientnämnden som även dom såg allvarligt på det och dom sa även att jag till och med kunde polisanmäla det, vilket jag i nuläget inte har gjort. Där och då tappade jag återigen förtroendet till avdelningen och psykiatrin över lag. Dom har ingen som helst rätt att bryta min sekretess till anhöriga. Enda gången dom får göra det är om det rör sig om till exempel något socialen eller polisen behöver veta. En myndighet med andra ord. 
Jag gick tillslut med på att åka tillbaka frivilligt. 
Tiden efter de har varit väldigt uppochner. Det svänger väldigt fort och jag hänger inte ens med själv. Det kan skifta väldigt fort i humöret, ibland från timme till timme. Jag har vid ett flertal tillfällen uttryckt en önskan om att få bli flyttad till 94an tills dess att 97an öppnar igen men dom kan eller vill inte tillgodose mina önskemål.
Vid ett flertal tillfällen har jag varit "tvungen" att prata med både enhetschef och chefsöverläkaren om min situation. Min arbetsterapeut, som förövrigt hae känt mig i snart fyra år, har till och med besökt avdelningen nyligen på grund av min ohållbara situation. Dom trycker hela tiden på att jag är känslig för förändringar. Jag säger ingenting om det mer än att det stämmer, men när det kommer till att vilja göra en förändring själv för en person som har autism så är det en helt annan sak än att bli till exempel ofrivilligt placerad på en avdelning man inte trivs på. Jag har helt ärligt blivit sämre under tiden på 95an. I alla fall inombords. Utåt är jag väldigt duktig på att hålla en "stabil" fasad vilket är jävligt fel de också och det ska verkligen inte mycket till för att jag ska explodera och bli arg. Min kropp och hjärna går igång på exakt allt för tillfället.
För cirka två månader sedan påbörjade jag något som förkortas DBT. Det står för dialektisk beteendeterapi. Vad det är orkar jag tyvärr inte gå in på. Är ni, som inte vet, intresserade så finns det bra sidor på Internet att läsa på om just denna typen av terapi. Det jag kan nämna är att det handlar mycket om att reglera tankar och känslor, en färdighetsträning.
Just nu står väldigt mycket saker still och det beror mycket på mig själv, jag är inne i en väldigt känslig utvecklingsfas. Jag är inte så mottaglig för någonting och vill inte följa deras planering och erbjudanden för att det inte passar mig helt enkelt.
Någonting annat som varit och är väldigt påfrestande är att jag för tillfället även går hos tandläkaren en gång i veckan för att få nya tänder i överkäken. För tillfället har jag knappt några tänder varken i överkäken eller underkäken för att dom varit i så dåligt skick att jag behöver nya vilket tar sin lilla tid. Just nu håller käkbenet i överkäken på att sjunka, det läker för fullt och snart kommer jag att kunna le, skratta och sjunga framför andra utan att behöva skämmas. 
Jag är glad att jag tog tag i den saken. Tänder är verkligen någonting man ska vara rädd om. Tänk på de, ingen människa i min ålder vill ha en tandprotes om ens överhuvudtaget oavsett ålder. 

Att rannsaka sig själv för att hitta tillbaka till sig själv är det värsta jag gjort i mitt liv. Jag har svårt att se vilka framsteg jag har gjort. Flera gånger har jag hört att jag är en komplicerad person av andra runt omkring mig. 
För cirka två veckor sedan försökte jag skriva ut mig. På en gång ringde dom jourläkare som hotade med vårdintyg och att flytta mig tillbaka till PIVA. Jag svarade "Bra, du kan flytta mig dit på en gång. Jag är hellre där än här". 
Hon kallade mig strulig sa att jag suicidhotade henne när jag påpekade att dom gjorde att jag aldrig mer kommer våga söka vård med tanke på hur länge jag varit här. Jag nämnde aldrig att jag skulle ta livet av mig. Hon sa även "Du var mig en jävligt hård nöt". Jag svarade tillbaka "Ja, och du lär inte knäcka den". 
Det är så mycket som händer och sker innanför stängda dörrar. Saker som ingen har någon aning om. Flera gånger har jag fått höra "Men du är ju på rätt plats, du får ju bra hjälp, var glad för de"..
När jag tänker efter riktigt ordentligt och blickar tillbaka under hela den här resan så förstår jag, att jag kommit en bra bit på vägen, men att det är långt kvar.
Jag har lärt mig att våga säga ifrån när saker inte är eller blir som det borde vara när det gäller min vård. Jag har hittat en del av mig själv och tappat en del på resan. Jag har sagt upp kontakten med en del personer och rensat bland "vänner" som ändå inte ger mig någonting tillbaka. Men nu när jag blivit "bättre" så går allt sämre än det borde och jag försöker förstå det.
Det största problemet just nu är all min ilska och frustration inombords. Jag har svårt att acceptera vissa saker och blir väldigt lätt arg. Det kokar över väldigt fort och jag har sagt och skrikit så fula saker. Jag handlar på mina impulser och vill alltid fly ifrån det här. Men när jag tänker efter.. vart ska jag fly? Och vem gynnar det? Ingen.
Jag har sprungit fram och tillbaka, jagat verksamhetschefen hit och dit. Han som sitter och fattar beslut om människor han inte ens träffat. Det är sjukt.
Jag är såå känslig för tillfället och ibland känns det som om jag vill lägga mig på golvet. Gråta och skrika. Sparka och slå. I en del lägen hade det garanterat varit ett bättre alternativ.
Jag lovade mig själv att jag inte skulle fly ifrån det här längre i december.. minns ni de? Jag har varit så nära alldeles för många gånger. 
Jag tänker inte ens beom förlåtelse för alla de gånger jag varit egoistisk. Ibland behöver man vara det. Det finns i princip alltid bakomliggande orsaker till varför man reagerar eller agerar som man gör i en del situationer. Inga känslor är fel eller konstiga så länge det inte skadar dig själv eller någon annan.
Jag hoppas att det snart blir min tur att stå där i slussen med alla mina saker. Att det snart blir min tur att få säga hejdå och önska alla andra medpatienter ett "lycka till" och att dom ska ta hand om sig.
Tack till mina BARN och MAMMA. Tack till mina vänner. Tack till min familj. Utan er hade jag inte fortsatt klättra. Tack till all personal, boendestöd och min kontaktperson för hur ni står ut med mig. Jag kommer i slutändan tacka er för att ni kämpat för mig, med mig. Jag glömmer sällan ansikten.









Allmänt | |
Upp