Tiden läker inte alla sår

Man tänker i termer om vad som är rätt och fel och i värsta fall tillkommer något som kallas för projicering. Att man identifierar känslor men inte kan acceptera att känslorna finns inom en själv. Ofta omedvetet. Man försvarar sin självbild, en försvarsmekanism.
Att tiden läker alla sår stämmer inte och det sägs att minnen försvinner, men en del sätter faktiskt djupa spår.
Jag är utmattad. Totalt oförmögen att handskas med situationen. Minnesbilder och flashbacks är en stor del av min vardag. De spelas upp som på filmer och det finns ingen trygg plats i mig själv. Faktiskt ingenstans. Vad är dåtid? Vad är nutid?
Varför kommer saker och ting ikapp en efter så många år? Varför förstod jag inte tidigare att det jag utsattes för var onormalt? Kanske för att jag just där och då inte förstod att något var fel. Att det var så det skulle vara. Det var inte konstigt då, inte onormalt heller. Faktiskt inte alls.
Att bryta ett ben och förklara hur smärtsamt det är, är betydligt lättare än att beskriva psykisk smärta. Speciellt för någon som aldrig upplevt det själv. Okunskap i samhället leder till att människor inte vågar öppna sig om sitt mående på grund av rädsla, fördomar och missuppfattningar. För mig handlar det mycket om acceptans.
Det finns inget stopp och jag försöker hela tiden att hitta sätt att lyckas komma över saker och ting. Att bemästra mina diagnoser. Det tycks vara omöjligt och en del av mig har gett upp. En del av mig har nog börjat komma till insikt med att jag kommer att få leva med detta resten av mitt liv.
Jag har svårt att se saker på ett positivt sätt och en del av mig är rädd för att känna glädje och lycka igen. Jag har mått såhär under så många år till och från att det känns som att jag inte förtjänar att må bra.
Som jag skrivit tidigare så behöver jag utsätta mig för saker som hänt för att kunna omfamna mig själv och förklara för den lilla flickan att det som hänt inte är eller var hennes fel. Att det inte är mitt fel att jag fallit offer för andras misstag.
Jag kan och vill absolut inte återuppleva det som hänt mer än i mina lagrade minnen som jag, tills för ett tag sen, förnekat. Liksom många andra.
Det handlar inte enbart om det som finns inom mig. Det handlar om saker som ständigt påminner mig. Personer, platser, ljud och lukt sammankopplat med ren panik, ångest och stress. Hela min kropp skriker åt mig att undvika allt som påminner om traumatiska upplevelser och därför kan jag uppfattas som en isolerad människa. Jag är för tillfället inte så mottaglig och har därför svårt att engagera mig i det som händer i vardagen. Jag blir väldigt lätt irriterad och har väldigt kort startsträcka till att bli förbannad. Det handlar egentligen inte om att jag är arg i grund och botten. Det handlar mer om rädsla. Min koncentrationsförmåga är som bortblåst och det kan sluta med overklighetskänslor.
Jag har blivit kränkt, anklagad för saker jag inte gjort, tagit på mig saker som andra gjort för att skydda andra, blivit nedtryckt och fått förklara mig ur så många olika situationer. Allt jag gjort i utbyte är såklart inte heller okej och jag förnekar inte de. Jag har fått höra så många gånger att jag är en komplicerad människa och inom psykiatrin använder dom sig av uttryck som svårbehandlad, svårdiagnosticerad och paradoxal reaktion på många läkemedel. 
Tankar och känslor handlar inte om rätt och fel.


Allmänt | | Kommentera |
Upp