Vet du hur det känns?

Till er alla som tror att det är roligt att vara inlagd på psykiatrin. Till er alla som tror att det är som ett hotell eller serviceboende. Tänk om. Förvisso är det inget mentalsjukhus heller som i en del filmer, om ni nu trodde det.
Att söka hjälp och vård är otroligt svårt när man mår dåligt. Oftast saknar man sjukdomsinsikt som jag gjorde vilket var en av grunderna till varför jag fick LPT. Steget är en enorm tröskel att ta sig över. Att bestämma sig för att det inte funkar längre. Att det kanske går åt helvete på ett sätt som inte är okej eller hanterbart. 
Det handlar om timmar i väntrummet oavsett om du bara känner dig lite nere eller om du har förhöjd självmordsrisk. Timmar som känns som en evighet. Tänk dig själv att få höra "Du kan åka hem, så ringer vi när det är din tur." En del kanske inte har en så stöttande mamma som jag har, en del kanske hinner ta livet av sig under de timmar du blir hemskickad.
Efter de där timmarna är det äntligen din tur. Det är nu eller aldrig. Det är nu du ska visa dig naken. Sårbar. Svag.
En del gånger har jag blivit hemskickad med ett par tabletter som plåster på såren för att klara ännu en kväll/natt. Det är då det är som värst för mig. De gånger jag känt mig villig till hjälp och inläggning har de skickat hem mig. Den här gången, när jag inte ville ha vård, håller dom kvar mig. Mot min vilja. Jag fick LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård. 
Vet ni hur det känns att känna sig frihetsberövad? Vet ni hur det känns att bli fråntagen sina rättigheter? Vet ni hur det känns att sitta inlåst? Vet ni hur det känns att inte få gå ut när ni vill? Vet ni hur det känns att inte få röka när man vill? Vet ni hur det känns att inte få duscha när ni vill? Vet ni hur det känns att bli bevakad? Vet ni hur det känns när andra människor (som ska ha kompetens) vill ha tillgång till ens tankar och känslor hela tiden? 
Det görs nya bedömningar hela tiden. Allting bedöms. Om jag har rena kläder, hur min kroppshållning är, om jag undviker ögonkontakt och hur många ord jag använder. Om jag äter som jag ska. Om jag sover som jag ska.
Vet ni hur det känns att bli visiterad varje gång man varit ut med en nära anhörig eller sitt boendestöd?
Vet ni hur det känns att komma till en ny avdelning full av nya människor? Främmande människor. Vet ni hur det känns att få dela rum med en okänd person som har liknande problematik eller kanske till och med mår sämre? ALLA borde få tillgång till ett eget rum. Man behöver det. Man behöver ha sitt eget space och man behöver ha ett ställe där man kan gå undan och vara arg eller gråta ifred själv.
Vad avgör egentligen om man får bli inlagd eller inte? Hur bedöms man? Är mitt liv värt att rädda eller är jag bara en i mängden? 
Allt är inte lugnt. Allt är inte frid och fröjd. Det är bra vissa stunder andra är katastrof. Jag vet de. Annars hade jag inte varit här. Jag är inte här på grund av att jag har självmordstankar som en del hakat upp sig på och berättat för bland annat socialen. Jag är här på grund av ångest, oro, depressivitet, impulsivitet och minskad förmåga till aktivitet.
De första dagarna på psykiatrin är hemska. I alla fall för mig. Jag sover dåligt, jag äter dåligt. Vaknar ofta på nätterna utan anledning. Efter en vecka eller två så släpper spänningarna, jag kan andas. Koppla bort omvärlden för ett tag och bara fokusera på mig själv. 
Allt blir inte bra bara för att man är inlagd. Oftast lämnar man sjukhuset i de skick man kom in i för att man inte fått någon form av samtalsstöd under den tiden man varit inlagd. Allt blir inte bra bara för att du gapar och får ett piller morgon, middag, kväll. Ibland blir man bättre av slutenvård ibland blir man inte.
Varje dag blir man tilldelad en så kallad kontaktperson som man kan vända sig till om det skulle vara något. Vet ni hur det känns att bli tilldelad en person du känner noll förtroende till? 
För det mesta sitter jag bara ensam inne på mitt rum. Det är jag. Det är min ilska. Min frustration. Mina tankar. Mina funderingar. Ensamheten är min värsta fiende.
Mår man dåligt är det lätt hänt att man inte vågar stå upp för sig själv. Många kanske inte vågar söka den där första kontakten och säga "Du, jag skulle behöva prata." Kanske är man så sjuk att man inte kan fatta egna beslut. På ett sånt här ställe är det lätt att man blir överkörd och känner sig liten.
I fyra veckor låg jag på intensivvårdsavdelningen. Tro mig när jag säger att jag sett och hört det värsta. Tyvärr tror alla att en inläggning får saker och ting att rulla igång fortare, så är inte fallet. Det tog mig sex (!!!) månader att få en psykologkontakt inom slutenvården. 
Det är helt sjuk att man i princip ska behöva vara frisk för att orka vara sjuk. Ber du inte om hjälp så får du ingen. Det är så samhället ser ut. 
Tro mig när jag säger att det här är en mardröm. Jag har sett psykiatrin från insidan. Bältning, brand på avdelningen, utåtagerande personer och personal som skriker.
Man kan vara utbildad och bra på sitt yrke, men man kan också vara utbildad och sakna kompetens. Många har den senaste tiden sagt "Jag förstår hur du har det", "Vi sitter i samma situation", "Det är okej att vara arg och ledsen." 
Under min vårdtid har jag fått träffa sex (!!!) olika överläkare som alla har gjort en bedömning på sitt sätt. Visste ni att under min tid på psykiatrin så har jag haft 94 (!!!) olika medicinjustering? 
Om ni skulle fråga mig vad jag anser om psykiatrin så är det ganska enkelt. Enkelrum, fler resurser och bättre kompetens.
Allmänt, Bipolär sjukdom | |
Upp