Från insidan av psykiatrin

Under min långa vårdtid bakom stängda och låsta dörrar har jag haft en hel del tid att tänka. Tänka på saker som jag egentligen borde koppla bort. Ta en paus ifrån och bara försöka fokusera på att bli frisk. Men det är inte alltid lätt att avleda tankar och känslor. Jag har läst på en hel del om hur det exempelvis kan vara för barn att ha en förälder som mår psykiskt dåligt. Såklart förstår jag att det är individuellt hur barn reagerar. 
Jag har alltid sagt att mina barn inte påverkas utav mitt mående men jag har mer och mer börjat acceptera att dom faktiskt blivit drabbade. Jag har aldrig utsatt barnen för någon form av fara, aldrig gjort något framför dom och skulle aldrig göra de heller. Jag har alltid bitit ihop hur dåligt jag än har mått.
Sist jag träffade barnen pratade vi lite om varför jag för tillfället "bor" på sjukhuset. Jag berättade för dom att jag har en sjukdom som kallas bipolär. Jag berättade att dom inte behövde vara rädda, för denna sjukdom smittar inte. Jag berättade på deras nivå att den här sjukdomen gör mig väldigt trött och att jag därför behöver ligga på sjukhuset för att vila upp mig. Jag berättade även att det fanns skötare och läkare som ser till att jag ska må bra. Att dom hjälper mig att bli frisk.
Tro mig när jag säger att det gör ont inombords. Klart att det påverkar dom. Jag är så fruktansvärt ledsen över de och jag tror inte att någon förstår den sorgen jag lever med. Skammen. Skulden.

Det är så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa. Det är så fel. Det behövs pratas om. Det behöver lyftas för att fler ska få förståelse. Det behövs mer resurser och större kompetens. Det räcker inte med att personalen har på papper att de är utbildade. De måste visa intresse. De måste vilja och våga ta på patienternas mående. Inte bara säga "Jag förstår dig" eller "Ta den här medicinen så ska du se att det snart känns bättre."
Tro mig när jag säger att jag vet vad jag pratar om. Jag har sett psykiatrin från insidan. Det är ofta patienter hamnar i kläm, faller mellan stolarna eller förväxlas med en annan patient. Vart finns sekretessen? Att bryta den får bara inte ske.
Vet ni hur det har varit här över jul och nyår när den ordinarie läkaren inte är på plats, för att denne har semester? Vet ni hur det känns när det kommer en ny läkare varje dag? Som dessutom har jour och har hand om alla avdelningar i hela huset? Vet ni hur det känns att ena dagen bli beviljad timpermission utan att ha fått en läkarbedömning för att dagen efter, när din pappa kommer och hälsar på bli nekad för att det krävs en läkarbedömning på grund av att du har LPT? Vet ni hur det känns när läkaren lovat att komma en tid men inte dyker upp förrän fem timmar senare? 
Det blir otryggt för patienterna och tufft för personalen.
När en person insjuknar i en allvarlig psykisk sjukdom drabbas inte bara den som insjuknat utan även familj och nära anhöriga. Vet ni hur det känns att se sin familj lida på grund av att man är sjuk och inlagd? Vet ni hur det känns när de inte ens blir erbjudna stöd, hjälp eller anhörigsamtal? 
Vi vet alla att vården behöver bli bättre. Vården strävar efter "nollvision för självmord." Varje självmord är en tragedi. Ingen ska behöva må så dåligt. Det finns alltid en förklaring bakom varför en människa väljer att avsluta sitt liv.
Hur bedömer läkaren självmordsrisken? Hur kan de veta om det är en förhöjd risk eller låg? Jag skulle aldrig vilja ha de ansvaret på mig. Att tvingas välja om någons liv är värt att rädda eller inte. Att tvingas säga "Tyvärr, det är fullt på avdelningarna, men vi finns här. Det är bara att du kommer tillbaka om det känns jobbigt." 
Jag känner att jag är på väg uppåt även om jag har en lång väg kvar. Ja, jag har tänkt tanken på att ta mitt liv. Jag minns tankarna, men kan inte i min vildaste fantasi ens förstå varför jag tänkte så. Jag trodde att barnen skulle ha det bättre utan mig, men idag vet jag bättre. Jag vill inte dö. Jag vill bara bli frisk, symtomfri. Komma hem är min största längtan just nu. Jag har tröttnat totalt på att vistas på sjukhuset. Jag vill hem, strukturera upp mitt liv och vara den mamman mina barn förtjänar.
Allmänt, Bipolär sjukdom | |
Upp