Innanför stängda dörrar

Jag får ett ID-band. Jag  ombeds att följa med. Jag går där i korridoren. Tittar hela tiden ner i golvet. Jag vill och kan inte möta andras blickar. Du som går förbi ser mig, tittar på mig, jag vet de eftersom jag hastigt tittar upp en sekund. Du stämplade mig på en gång. Att jag var sjuk. Svag. Jag var livrädd. Visste ingenting om slutenvården. Jag minns det som igår.
När dörrarna stängs bakom mig finns ingen väg ut. Jag hamnade på missbruksavdelningen. All personal verkade lite reserverade. Hälsade knappt. Efter drygt två veckor bestämde läkaren att det inte fanns något mer att göra. Jag blev utskriven. 
Det dröjde inte länge innan jag var tillbaka igen. På missbruksavdelningen. Nu visste jag lite hur det fungerar.
En kväll stog jag och en skötare ute och rökte. Jag försökte öppna mig för henne och berättade bland annat att jag idag hade stor lust att kliva framför en bil varpå hon svarar "Ja, men då tycker jag att du ska göra de." Jag blev helt stum och kände ett tag att jag hade lust att klappa till henne.
Jag fick byta avdelning till en allmänavdelning. Det var svårt och jobbigt. Ny avdelning, ny personal och nya patienter.
Det hade hunnit bli söndag och jag kom precis in till avdelningen när en sköterska rycker tag i mig och säger att jag ska träffa en läkare. Oron steg i kroppen och ångesten kom över mig varpå jag säger "Usch, jag blev helt svettig av den här ångesten." Svaret jag får då är "Sara... man svettas inte av ångest." 
Läkarsamtalet var en mardröm där beslutet om att skriva ut mig redan var bestämt innan jag klev innanför dörrarna. Jag blev ledsen då ordinarie läkare lovat mig att jag skulle få stanna tills jag hade stabiliserats. Jag ifrågasatte såklart och läkaren skriker rakt ut "DU MÅSTE FATTA ATT DET FINNS FLERA PÅ DEN HÄR JÄVLA AVDELNINGEN SOM MÅR MYCKET SÄMRE ÄN VAD DU GÖR!" Jag rusade ut från rummet och skrek åt sköterskan att öppna dörren så att jag kunde få komma ut. Varpå jag säger till henne att hon inte har någon jävla aning om vad psykisk ohälsa är för något. Hon svarar "Jag vet visst vad psykisk ohälsa är. Jag har jobbat med de i flera år." 
Efter ett jobbigt år (2017) så hoppades jag på att 2018 skulle bli mitt år men jag hade fel. I maj orkade jag inte längre. Jag var totalt nedbruten.
Jag sov inte, jag åt inte. Kände att livet var meningslöst och trodde där och då att om jag dog så skulle det lösa alla problem. 
Dagarna blev till veckor och tillslut till månader. Under den tiden fick jag se och höra det mesta från patienter, skötare, sjuksköterskor och läkare. Slutenvården gjorde mig mörkrädd. Jag fick ingen hjälp. Jag var bara förvarad. I brist på annat.
Något läkaren fokuserade på mycket var min vikt. Det pratades aldrig om terapi eller någon form av utredning. Det kändes som att läkaren grundade mitt dåliga mående med min kropp och vikt och sa att jag tröståt. Vilket jag gjorde, men jag kände inte att jag orkade bry mig om min kropp utan jag ville fokusera på att må bättre. Under ett samtal säger läkaren " Har du provat skala morötter, skivat dom i bitar och ätit de istället för godis?"
Jag har fått höra så mycket under de fem månader jag var inlagd.
"Du är inte deprimerad. Vår bedömning är att du hamnat i en dvala."
"Du är inte psykiskt sjuk. Det sitter bara i ditt huvud. Det du känner och de du berättar går inte ihop."
"Du är för sjuk för att fatta egna beslut."

Efter fem månader blev jag utskriven på grund av att jag tog en intox under min permission. Läkaren hävdar att jag gjorde det i protest för att jag inte ville bli utskriven. Jag ansåg att det var ett rop på hjälp. De jag kände och skrev var konstruerat. 
"Vi ser ju hur du skrattar, ler och umgås med de andra patienterna." 
Det är alltså förbjudet. Du blir automatiskt frisk när du drar på ett leende eller skrattar.
"Vi förstår att du tycker att det är mysigt här, men du skulle behöva åka hem, tända några ljus och bara slå dig ner i soffan och slappna av." 

Två veckor hann jag vara hemma innan polisen kom och knackade på. Tillbaks på ruta ett. Samma visa igen. Jag fick ett ID-band och fick snällt följa med. Till PIVA. Jag tyckte det var såå jobbigt i början. PIVA är en den värsta avdelningen här i Västerås. Tro mig när jag säger att jag har sett ALLT. Patienter som skriker på personalen, är utåtagerande, kommer in med handfängsel, kommer in bältad, sett när patienter blir nedbrottade på golvet och varit med om att en annan patient tände eld på sin säng.
Allt för ofta läser jag hur fruktansvärt dålig den psykiska vården är. Personalen MÅSTE visa ett intresse. De MÅSTE våga ta på sanningen och sluta sopa allt under mattan. Ingen vill ta på sig ansvaret över det som händer och sker.
Det var svårt att hålla känslorna i styr i början på PIVA och jag hade mycket overklighetskänslor och rösthallucinationer. 
Jag minns hur jag en kväll satt ihopkurad på golvet bakom sängen och skakade. Tårarna rann och paniken steg i kroppen. Jag skrek rakt ut. En skötare kom in och frågade vad jag höll på med varpå jag svarar att jag är rädd för att någon annan är inne i rummet. Hon svarar "Ah, fast om du tänker logiskt så vet du att det inte är någon mer än du i rummet." Hur lätt är det att tänka logiskt när man är i en sådan situation?
Dagen efter var det samma visa igen varpå en skötare kommer in och återigen frågar vad jag håller på med. Jag svarar att det är kaos i mitt huvud och att jag hör röster. Hans svar "Fast.. Du ser inte röstpåverkad ut." Okej? Visste inte att man var tvungen att se ut på ett visst sätt.
Det lugnade ner sig och jag började trivas på PIVA trots att det emellanåt var stökigt. Det var liksom en del av vardagen. 
Jag fick otroligt bra vård på PIVA och blev väldigt ledsen när jag var tvungen att byta avdelning efter fyra veckor.
På nya avdelningen var det jobbigt i början och jag hade väldigt mycket ångest i början då jag saknade PIVA och personalen som jobbar där.
Dom flesta som jobbar här där jag är nu är riktigt bra. Men det finns även dom som skiter fullständigt i varför man är här. Dom kommer hit, "gör sitt jobb" och går sedan hem. 

"Mig kan du inte komma och åma dig för. Jag lyssnar inte på sådant."

"Jag ser att du behöver ångestdämpande men jag tänker inte förgifta din kropp med massa tabletter."

"Jag tycker om dig väldigt mycket, därför är jag hård mot dig."

Alla pratar om hur viktigt det är att söka upp personalen när man mår dåligt och behöver stöd. Hur lätt är det att be om hjälp när man får höra att man inte ska komma och åma sig? Det gör att jag direkt drar mig undan. Vill och kan inte prata för vem ska lyssna?
Jag har vid flertal tillfällen ändå vågat ta ansvar och pratat med personal jag känner ett förtroende till. Då ALLA i princip säger åt mig att jag faktiskt är vuxen och behöver ta eget ansvar. 
Jag har full förståelse för att även personalen är sina egna individer och även dom behöver få utlopp för sina känslor. Men kom igen, du kan INTE ta med dig ditt dåliga mående till en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Vi patienter drabbas och faller ofta mellan stolarna. Jag kan bara svara ärligt från mig själv att jag ALDRIG skulle klara av att jobba inom slutenvården. Det måste krävas ett enormt psyke för att klara av det. 

Allmänt | | Kommentera |
Upp