Autism

Jag har alltid funderat på vad det är som skiljer mig ifrån andra människor. Den funderingen har gått igenom mitt huvud flera gånger. 
När jag var liten var jag egentligen som vilket barn som helst. Jag utvecklades så som ett barn ska göra och var inte sen med talet. Jag gav fin ögonkontakt och behövde närhet som vilket barn som helst.
Mina svårigheter visade sig ändå relativt tidigt. En del av mig älskade uppmärksamhet i en del sammanhang, medans en annan del av mig var väldigt tystlåten. I en del situationer vågade jag säga ifrån. I en del situationer var jag tyst. 
Jag har fått en förklaring till varför jag inte är som alla andra. Vilket känns jobbigt, men ändå skönt. Jag har nästintill alltid haft svårt att knyta kontakter och behålla en god relation till mina vänner. En del accepterar mig för den jag är medans andra har svårt att förstå min problematik.
Jag har under hela mitt liv varit en ganska negativ person. Förmodligen för att jag har fruktansvärt svårt för förändringar och för att jag under hela mitt liv har varit tvungen att försvara mig och förklara mig ur situationer som inte är hanterbara för andra i min omgivning. Jag har väldigt lätt för att bli affekt när saker och ting inte blir som jag förväntat mig. Jag behöver framförhållning när det gäller allt. Jag har full förståelse för att man kan behöva lägga om lite i sin planering, men fortfarande, det blir fullständigt kaos i mitt huvud. Hur jag än vrider och vänder på saker och ting så är det helt enkelt så jag fungerar. Jag är väldigt fyrkantig. Jag har alltid varit svart eller vit. För mig finns det inget som helst mellanting. Det är antingen jätte bra eller så är allt jätte dåligt. Det bara är så. Och det kommer att fortsätta vara så.
Jag har väldigt svårt för det sociala samspelet och har inget som helst intresse för att "kallprata." Jag vill att det jag pratar om eller någon annan pratar om ska ha en mening och ett sammanhang. Annars kan det lika gärna vara. Det är bara så det är.
Jag har haft det väldigt tufft i skolan. Från start till slut. Jag hade svårt att följa instruktioner och att sitta still längre stunder. Lärarna förstod inte problemet och ansåg enbart att jag var ouppfostrad och bråkig som aldrig lyssnade. Problemet var bara att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig och vara uppmärksam. Vilket vi med facit i hand vet beror på min ADD. Tyvärr blev jag utredd väldigt sent, vilket jag tycker är synd. Hade man uppmärksammat mitt beteende och problematik tidigare så kanske jag hade kunnat få hjälp med skolgången från start och klarat mig bättre.
Fotbollen var min frizon. Det var terapi och balsam för själen. Likadant med hästarna. Jag fick arbeta med kroppen och göra slut på min energi på de viset. Jag tror ingen annan förstod hur mycket jag brann för de jag tyckte om. Och mina kaniner. I framtiden SKA jag ha en till kanin. Och i framtiden ska jag leta mig tillbaka till hästarna igen. Fotbollsskorna får stå på hyllan på grund av mina skador i knät.
Det finns så mycket jag vill få sagt i det här inlägget, men jag måste avrunda någonstans. Snart.
Jag har nyligen genomgått en stor utredning. Och det var egentligen de det här inlägget skulle handla om MEN tankarna fladdrade iväg. Rätt typiskt när man har ADD och en hjärna som går på högvarv konstant. Jag har valt att inte bli medicinerad mot min ADD. Varför? För att den stör mig inte. Dessutom har jag i princip provat ALLA läkemedel som finns mot ADD/ADHD. Ingen har gett större resultat.
I vilket fall som helst så fick jag mitt utlåtande av psykologen som utrett mig. I utredningen har jag genomgått en rad olika tester där ALLT sätts på prov. Jag tyckte att jag var såå duktig MEN resultaten visade något helt annat. Jag var egentligen inte så förvånad. När man är i min situation så griper man efter minsta lilla halmstrå. Efter intervju med mamma och pappa, samt mig själv och gamla journalanteckningar och skattningsskalor ifrån BUP kunde psykologen äntligen ställa en diagnos. Jag har autism.
Enda sedan jag fick min diagnos så har jag länge funderat på om jag verkligen ska publicera ett inlägg om det. Varför? För att personer i min omgivning har REDAN ifrågasatt min psykologs resultat av utredningen. Jag har fått höra av många att jag omöjligt kan ha någon form av autism. Jag försöker slå bort deras ord då jag litar fullt ut på psykologen som utrett mig då han jobbat med detta i över 30 år. Många ifrågasatte varför det dröjde så lång tid för honom att ställa en diagnos. Anledningen till de var för att han ville göra utredningen noggrant och inte bara ställa en diagnos rakt av. Vilket jag anser är professionellt.
Samtidigt som många ifrågasatte diagnosen så var det även många som sa "Jaha, men det har jag trott enda sen jag träffade dig första gången." Eller "Vad skönt att du äntligen fått svar då vi misstänkt detta hela tiden."
Jag tror att många ifrågasätter min diagnos för att jag inte är lågbegåvad. Jag är högfungerande och dom jag pratat med som har kompetens för detta har sagt att det är därför jag ändå klarat mig ganska bra.
Många vet, men andra kanske funderar på vad för sorts problematik jag har. Jag har svårt för förändringar, svårt med socialt samspel, svårt för situationer där jag inte har någon kontroll, svårt att hantera impulser, svårt att läsa av andra människor, svårt att förstå eller uppfatta när någon visar tendens på att vilja avsluta ett samtal, svårt att förstå skämt, ironi och ansiktsuttryck, svårt att ha ögonkontakt (beror helt och hållet på vem jag pratar med), stänger ofta in mig i mig själv och stänger av känslorna totalt (då är jag omöjlig att kommunicera med), stresskänslig, har ett väldigt svajigt humör som ter sig lite på samma sätt som för någon som har bipolär sjukdom, tappar lätt fokus och har social fobi, fastnar lätt för saker som intresserar mig i den utsträckningen att jag nästan blir besatt.

Jag vill även informera er om att jag fortfarande vårdas inneliggande på slutenvård. Dock så avskrev läkaren min LPT idag, så nu vårdas jag under HSL, vilket innebär att jag vårdas frivilligt och är fri att skriva ut mig när jag vill. Självklart känns det skrämmande och tanken på att få komma hem känns lockande. MEN jag har lovat mig själv att göra det här på riktigt. Jag har nu vårdats på slutenvården i nio (!!!) månader - 14 dagar. 
Just nu står det väldigt stilla då ordinarie läkare har semester men jag hoppas att allt skyndas på så fort hon är tillbaka.
Jag har ansökt om att få komma till ett behandlingshem då jag känner att jag behöver intensiv vård under en kort tid för att få hjälp med min problematik. Jag anser inte att öppenvården kan ge mig den typ av behandling jag behöver. Dels behöver jag lära mig att handskas med min ångest, mitt självskadebeteende och att reglera tankar och känslor. Lära mig att tänka annorlunda. Dessutom behöver jag någon form av krisbehandling för att bearbeta traumatiska upplevelser i mitt liv.
Jag pratade med slutenvårdspsykologen tidigare idag och sa att "Visst kan jag påbörja en krishantering med dig MEN det känns inte värt att påbörja en sådan form av terapi när du ändå inte kan följa upp mig när jag blir utskriven." 
Jag tänker som så att då kommer jag ändå behöva börja om från början och det orkar jag inte. Därför kommer jag att kriga för att få den vård jag förtjänar och jag hoppas att läkaren kan, så snabbt som möjligt, ta upp frågan om behandlingshem med verksamhetschefen då det är han som måste godkänna det. Jag vet att chansen till att få en placering på behandlingshem är väldigt liten, men jag måste hoppas på att de ser att det är det bästa alternativet för mig. Jag har berättat mina önskemål och vad jag tror att jag behöver för att hitta lösningar och kunna återgå till ett onormalt, normalt liv.


Allmänt | | Kommentera |
Upp