Hon är död

Jag sitter på sängkanten. Jag har stängt in mig. Totalt. Jag sitter där med hörlurarna på mig och väljer noga vilka låtar som ska strömma in i mina öron. I min kropp. Det handlar inte bara om musiken. Det handlar om texten till låtarna. Dom är viktiga för mig. Texten av de låtar jag väljer speglar mig. På insidan. På utsidan. Dom handlar om vilket humör jag är på. Beroende på hur mina tankar och känslor går så kan EN endaste låt som har speciell betydelse för mig trigga mitt humör enormt. Det låter kanske galet men jag behöver få utlopp för mina känslor för att jag ska kunna hantera situationen. Ibland går det, ibland går det inte. I det här fallet av sittandet på sängkanten och valet av låt kom en hel del känslor fram. Först kände jag mig fruktansvärt ledsen, efter ett tag sviken och tillslut riktigt förbannad. 
Jag sitter där. Förstörd. Tittar på telefonen, läser ett sms om och om igen. Som jag själv skrivit. Som jag inte har fått något svar på överhuvudtaget trots att jag skrev det för två dagar sen.
Jag går ur från just detta sms. Scrollar en bit och fastnar vid ett annat namn. Jag går in. Jag läser ett sms som jag skickade den 23e mars. Varje gång jag ser det där sms:et jag skickade de datumet och undrar varför jag inte får något svar så gråter jag. Jag vet ju. Men vill inte riktigt förstå. Tankarna maler på och tillslut skriker jag åt mig själv "HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA ATT FATTA." Tårarna fortsätter. Tankarna kvarstår. Hon är död. Hon kommer inte att svara. Hon har inte ens läst sms:et. Jag har inte fått någon leveransrapport och kommer inte att få de heller. 
Jag hoppas att du funnit ro. Att din pappa tog emot dig med öppna armar i porten in till himmelriket. Sov gott.

Jag har varit helt förstörd sedan förhandlingen med domstolen i onsdags. Jag kände att deras dom var ett fucking jävla skämt. "Vad är Saras inställning till konverteringen från HSL till LPT?" frågade domaren. Min jurist svarar åt mig. "Sara bestrider."
Trots att jag fick säga mitt så är mina ord bara en fis i rymden jämfört med chefsöverläkarens och den sakkunniges ord vägde tydligen tyngre än mina argument. 
Jag har INGEN allvarlig psykisk störning som dom påstår. Jag vill bara inte vara här längre. Att jag ens överväger att åka hem trots att jag vet hur det kommer sluta tycker personalen är helt sjukt. Dom menar på att det här är för min skull. För att skydda mig. Jag behöver inget jävla skydd. Jag känner mig själv. Jag kommer att falla sönder och samman. Jag kommer troligtvis isolera mig och jag kommer troligtvis aldrig mer söka vård för min psykiska ohälsa. 
Vad kan jag göra för att det här ska bli så bra som möjligt? Antingen ger jag upp eller så fortsätter jag med det jag håller på med. Accepterar att dom stulit min frihet, sitter av den här jävla LPT:n och fortsätter försöka bli bäst på att må bra.
Jag vet hur det känns att vakna med gråten i halsen för att jag kvällen innan somnade gråtandes med skyhög ångest och inre stress. Även om jag sovit flera timmar oavbrutet så får jag ingen djupsömn överhuvudtaget. Min hjärna hinner inte återhämta sig på grund av ständiga mardrömmar och katastroftankar.
Det här är stort. Större än vad ni kan tänka er. Jag ber ingen att förstå, för hur kan man förstå något man inte upplevt själv?

"Det du känner och de du berättar är inte logiskt." Nej, för er kanske det inte är de. Men för mig är det logiskt.
Jag är trött. Det känns som om någon tagit ur min hjärna skrynklat ihop den som ett papper och stoppat tillbaka den, men att det nu är upp till mig att veckla ut pappret igen. Hur jag än vrider och vänder på pappret så kommer det aldrig att bli ett blankt papper. Det kommer att förbli skrynkligt och det är något jag måste lära mig att acceptera. Att jag inte kommer att bli den jag en gång var.
Allmänt | |
Upp