Ångest

Den där positiva bubblan sprack inatt. Ångesten går inte att undvika. Det är som om min hjärna väljer att tro på det negativa fast jag vet att det positiva är mycket mer logiskt.  Jag får liksom inte välja själv. Hjärnan dras till de mörkaste tankarna. Även om jag försöker lägga fram det positiva och logiska tankarna så är det som om kroppen inte  vill se dom.
Det känns som om jag inte vet bättre utan min ångest. Vi går liksom hand i hand. Hur kan jag ens veta något annat? Jag har ju burit på det här hela livet. Ska jag leva eller dö? Har jag ens något val?

Imorgon ska jag träffa psykologen för första gången. Det är bestämt att jag ska få en psykologutredning. Det jag ska ta upp och fokusera på är detta:
Jag har starka känslor som växlar snabbt. Ibland timme för timme. Ibland hanterar jag mina starka känslor på ett destruktivt sätt. Jag skär mig och slår sönder mina händer.
Jag upplever ofta en inre tomhet och är rädd för att bli övergiven. Jag har mycket overklighetskänslor och är misstänksam mot allt. Det har förvärrats lite efter att de satte ut Abilify. Mycket mer ljudkänslig också. Hoppar till så fort någon smäller i en dörr. 
Jag känner mig ofta övervakad av en mörkt klädd man. Det känns även som om andra kan läsa mina tankar. 
Min självbild stämmer inte överens med hur andra uppfattar mig. 
Känslor för andra människor växlar snabbt och jag har svårigheter i nära relationer. Blir lätt arg och irriterad. 
Jag missbrukar mat och använder pengar som om det vore toalettpapper. 
Känner mig ensam och missförstådd.  Jag har helt tappat bort mig själv och vad jag mår bra utav.
Att känna tillit till andra människor är svårt då jag knappt litar på mig själv. 
Jag upplever att jag har flera personligheter som inte stämmer överens med varandra. Är en svart eller vit människa.
Jag har återkommande tankar på att ta mitt liv. Oftast går de över efter ett tag, men i år har det känts hopplöst. Även dessa tankar tycks förfölja mig och jag känner mig värdelös och misslyckad.

Jag har haft en jobbig barndom. Blivit misshandlad både fysiskt och psykiskt. Jag blev ett oskyldigt offer för andras misstag och har tvingats betala för något jag inte är ansvarig för. 
Att peka finger och skylla på andra kan ibland kännas lockande just för stunden men gör det inte bättre i längden.
Ingen kommer någonsin kunna reparera dessa ärr. Det här inträffat och det går inte att sudda bort dessa ärr på insidan. Dom är djupa och kommer förfölja mig livet ut. 
Jag vill nu i vuxen ålder övervinna de djupa och negativa inom mig. 
Jag känner att dessa traumatiska upplevelser har format mig till den jag är idag.
På grund av de som har hänt har jag svårt för situationer där jag inte har någon kontroll. Ensamheten är min värsta fiende då jag kände mig övergiven. Jag känner ett stort behov av att ha kontroll. Jag känner behovet av att kontrollera andra människor vilket är fel.
Min uppväxt har påverkat mitt vuxna liv på ett negativt sätt. Jag har svårt att söka närhet och stöd. Jag tror att jag fått lära mig att klara mig själv. Jag har fått lära mig att närhet = smärta och svek.
Allmänt, Bipolär sjukdom | | Kommentera |
Upp