Hemgång på egen begäran

Igår var jag på så fruktansvärt dåligt humör nästintill hela dagen. Det var riktigt jobbigt. Sedan kom en av de andra patienterna med choklad och sa "du behöver det här", haha.

Sedan fick jag besök av Jessica och min mamma så då kändes kvällen i alla fall bättre.
Idag har jag mått toppen, med ett leende på läpparna och ett mycket bättre humör. Hur fasen kan det vända så fort?
Glad som jag var studsade jag till min kp och sa att "nu är jag redo för att åka hem". Hon fixade så jag fick träffa en läkare och samtala om hemgång. 
Vi pratade ett tag och läkaren skulle kontakta bakjouren. Dessvärre fick jag ett nej från båda. 
När jag tänker såhär i efterhand så kanske det är bra. Jag är trots allt glad över att få göra läkemedelsändringar på plats. 
På måndag ska nya litium prover tas, och efter de hoppas jag på hemgång. Även om det är skönt att vara på plats så är det ändå inte kul att vara här. 
Jag vill hem, till mig. Till mina barn. Jag är såå ledsen över att missa helgen med barnen. Jag hade sett fram emot den jätte mycket. 

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0