Fredagsförklaring #2

Jag har haft en relativt tuff period i mitt mående vilket har gjort att jag inte orkat lägga tid och energi på bloggen. Men här kommer i alla fall en fredagsförklaring som till viss del skulle kunnat varit skriven av mig själv. Tack för allt Ni delar med er utav. Det är så himla viktigt! Tillsammans är vi starka!

Linn, 40 

"Jag är en kvinna som har emotionell instabil personlighetssyndrom. Jag brukar säga borderline av anledning att de flesta hört namnet och för att det helt enkelt är lättare att säga. Jag är född känslig. Barndomen var fylld med\n osäkerhet och rädslor. Mina föräldrar var unga när jag var liten. Dom kämpade ekonomiskt. Vi hade det tufft även fast jag inte visste det då. Jag minns en trött mamma som fick göra det mesta med hem o barn. Jag minns en trött pappa som hade svårt att visa\n känslor och ge positiv bekräftelse. Pappa kunde säga saker som var nedlåtande. Jag minns speciellt ett tillfälle då jag ville ha närhet och han säger att jag ska sluta snuska mig. Jag saknade bekräftelse på flera sätt. Jag ville få höra att jag dög som jag\n var, eller att det jag gjorde var bra. Men det hände aldrig. Jag kunde istället få höra att jag var dum i huvudet. Minns speciellt alla måltiderna. Det var där pappa fick utlopp för sitt. Det var jämt bråk. Speciellt mellan pappa och min syster. Hon sa ifrån.\n Jag tog lärdomen att hålla låg profil för att inte få en utskällning. Pappa var lättprovocerad och lilla jag var otroligt konflikträdd. Känslig som jag var. Jag ville vara mamma och pappa till lags och inte ställa till det. Jag kände mig ändå alltid trygg\n hemma. Pappa visade känslor på andra sätt. Han kunde sitta med mig och bygga lego länge. Jag minns hur jag njöt av såna stunder. Men vad jag egentligen hade behövt är att få känna att jag dög..att jag var älskad och att dom stärkte mitt självförtroende och\n min självkänsla. Jag är inte bitter över barndomen idag. Jag älskar mina föräldrar och vi har en fin relation idag. Barndomen, händelser i tidig tonår, och den medfödda känsligheten tror jag är grunden till utvecklandet av min borderline. Än i dag har pappa\n svårt att visa känslor mot mig och jag kan fortfarande längta efter bekräftelse av dom båda.

\n

Jag har aldrig tyckt om mig själv. Inte när jag var liten heller. En tid efter att jag fått min diagnos runt 23 års ålder så fick jag börja i dialektisk beteende terapi (DBT). Det hjälpte mycket då. Jag slutade skära mig. Men jag fick en\n ätstörning som smög sig fram. Jag visste inte då att det destruktiva i mig bara hade ändrat skepnad. Genom åren har den tagit sig många uttryck. För att nämna några: sexmissbruk, alkoholmissbruk, skära sig, självmisshandel, droger o tabletter, farliga relationer,\n shoppingmissbruk. Att leva på gränsen, vilket på senare år har resulterat till att vårdas på tvång många gånger. När jag varit som sämst får jag dissocitionsproblem. Då kan det bli väldigt farligt. Jag har haft änglavakt många gånger om.\n

\n

Det jag själv lider mest av är egentligen livet däremellan. Dessa humörsvängningar. Jag kommer aldrig att vänja mig och jag har även svårt att acceptera min sjukdom. Gjorde jag det skulle livet kanske bli något lite enklare. För med acceptans\n kommer man långt med här i livet. Jag har två egna barn. Jag är och har varit från dag 1 en mamma som ger massor av kärlek och bekräftelse. Kanske mer än vad som behövs. Men jag vill att dom ska få dom verktyg med sig in i vuxenlivet som inte jag fick. Barndomen\n speglar hur resten av livet kommer att se ut. Med en stabil grund är förutsättningarna betydligt bättre. Jag vill att dom ska få känna alla känslor utan att förminska någonting. Jag vill att dom ska älska sig själva och bli starka. Jag pratar väldigt mycket\n med mina barn om känslor. Och hur de uppkommer och varför samt vad man kan göra med sina känslor. Jag hoppas och tror att jag trots allt jag själv genomlider kan ge mina barn det dom behöver. Då menar jag mentalt och inte materiellt. Mina barn är det bästa\n jag har gjort i mitt liv. Jag kan inte alltid ta hand om dom pga mitt mående. Men vi är ju inte heller en vanlig familj. Avslutningsvis vill jag skriva, våga be om hjälp! Stå inte ensam. Det finns hjälp att få."

Allmänt | | Kommentera |
Upp