Skitsnack

Musik. Högsta volym. Finns inget bättre just nu. Måste distrahera mig. Orkar inte tänka. Orkar inte leva idag. Bara låta musiken ta över. Tankarna är för många. Det är du och din värld, jag är fast mittemellan. Vi kan inte vara vänner. Det går inte.

Tänker på saker jag inte borde. Förbjudna tankar som jag brukar skriva i min bok. Tredje är snart klar för läsning. Det handlar om allt man inte kan skriva om. För det finns såna tankar också. Tankar jag inte vill dela med mig utav. Och så måste det få vara också. Jag delar med mig om nästan ALLT. Det finns så mycket.. så många vackra människor. Men dom kommer och dom går. Man kan känna utan känslor, men det är mycket mer än så.
Tankarna gör mig frustrerad och ledsen. Blir galen. Kan inte slappna av. Finner ingen ro i din närhet. Det finns ingen annan.. INGEN förstår sig på mina tankar och känslor. Jag tror någonstans att man måste ha upplevt det själv för att förstå fullt ut.
Jag har redan skrivit saker som jag inte borde. Vill bara skrika rakt ut. Hur jag tänker. Hur jag känner. Visa er, det här är mitt riktiga jag.

Imorgon har jag anhörigsamtal med min morbor. Skulle egentligen ha samtal igår, men då var jag på dom om framförhållning IGEN. Jag behöver de. Jag tycker att det är viktigt att de respekterar mina önskningar eftersom det handlar om min vårdtid och inte deras. Jag behöver vara förberedd, hatar snabba beslut och plötsliga förändringar. Det blir kaos i huvudet. Hänger inte med. Vill inte hänga med. 

Har tänt lampan i hopp om att bli piggare. Fattar inte vad som gör mig så trött. Har sovit såå mycket den senaste tiden. Men jag antar att kroppen återhämtar sig. Men ifrån vad? Depressionen? I så fall känns det inte bättre. Inte nu. Aldrig.
Det svänger så fort just nu. Vaknade imorse av att jag grät. Just nu känns allt okej. Vid lunchen grät jag också. Vill inte äta, men måste för att tanka energi. 
Det är riktigt jobbigt just nu med snabba svängningar. Allt känns så mycket starkare på något sätt. Vill bara lägga mig och sova. Tänka på dig och glömma allt för en sekund. 
Fan för allt. Jag har inget skitliv, bara en skitdag. Imorgon är en ny dag. Så försöker jag tänka varje dag.

16 veckor

Hade i min vildaste fantasi inte kunnat gissa att jag skulle spendera hela min sommar på psykiatrin, sluten vård. Det är svårt att ta in, att jag anses vara så pass sjuk att jag behövt inneliggande vård under en så pass lång period. 
Igår hade jag läkarsamtal igen och de beslutades att återigen prova sätta in SSRI-preparat. Sertralin. Vi kommer att börja med en hög startdos på grund av mitt mående, men det påpekades att jag skulle vara uppmärksam på biverkningarna. Om jag får påtaglig ångest, så att jag i tid kan få mina ångestdämpande. Efter cirka två veckor brukar det "värsta" vara över. Man kan nämligen må sämre av SSRI i början. Tankarna kan kännas starkare och vara obehagliga. Jag ser det lite som en utmaning och det kanske låter konstigt för er som läser. Men just nu är tankarna många och jobbiga och det kommer troligtvis kännas intensivt nu i början av behandlingen. Eventuellt ska Lamictal sättas in också.
Vi pratade rent allmänt hur jag mår och hur mina tankar går. Det blev många frågor men inga egentliga svar. Jag var mitt uppe i mitt "jag vet inte." Satt tyst och frågade hela tiden "vad menar du?" Jag har riktigt svårt att förstå och ta in vad andra menar i dagsläget. Läkaren frågade om mina självmordstankar och jag röck på axlarna. Han frågade om det var jobbig eller om jag inte ville prata om det. Och det är lite kluvet det där. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor och tankar. Mycket lättare att skriva, vilket jag inte gjort till detta läkarsamtal.
Min övervakningsgrad ändrades inte då jag anses vara en fara för mig själv i dagsläget. Jag kan inte kontrollera min impulsiva sida och det skrämmer mig enormt. Att jag inte ens själv vet vad jag är kapabel till. Så nu står jag kvar på 3C + anhörig. Går även ut med personal i den mån dom har tid. Det kan ibland kännas skönt att gå ut med personal, man får frisk luft och får en ärlig chans att ventilera sig om saker och ting.

Det sägs att sömn är viktigt när man är psykiskt sjuk. Det är egentligen viktigt för alla, men speciellt när man har psykisk ohälsa. 
Jag sover inte alls bra sedan två veckor tillbaka. Jag brottas med en enorm huvudvärk som ingen kan svara på varför jag har. Jag vaknar flera gånger varje natt på grund av att jag har kraftig huvudvärk. Tyvärr är Alvedon det enda dom har att erbjuda, men nu skulle läkaren sätta in något starkare, så jag slipper denna huvudvärk och yrsel. Det är väldigt påfrestande att gå runt med huvudvärk. Det tar enormt på psyket och jag går runt och är smått irriterad på allt och alla hela tiden. Ljus är jobbigt, höga ljud är jobbigt. Ja, i princip allt är jobbigt just nu. 

Självmordstankar

Sedan det som hände i söndags har jag inte kunnat slappna av. Jag har inre stress och oro. Jag vet att stress hör till i livet, men det här är ingen stress att leka med. I vanliga fall när man har inre stress över att kanske ställa upp i en tävling så kan stressen göra att man får mer energi och kraft. Men den här stressen jag går runt med ger mig ingenting annat än extra huvudvärk.
Jag försöker slappna av och jag försöker att vila, men just nu är det myrornas krig i skallen. Eller ja, i hela kroppen. Tankarna far iväg och jag har svårt att placera dom, sortera ut det negativa. Jag har hamnat i någons slags nedåtgående spiral. Jag känner mig skör. Inte som en blomma utan mer som en tidsinställd bomb.
Igår ringde jag ett samtal till en närstående då jag hoppades på att få stöd kring de som hände i söndags. Istället för att lyssna så fick jag höra både det ena och det andra. Att jag var så negativ att X inte ens kunde förstå varför. Att jag var idiotisk och egoistisk. Jag kan förstå på ett sätt, men samtidigt inte.
När man hamnar i den situationen jag gjorde så tänker man inte på något annat än en själv. För mig fanns det bara en sak i huvudet och det var att jag ville dö där och då. Men jag är tacksam. Tacksam över att kroppen inte hängde med. Dessutom minns jag inte mycket utav den morgonen. Allt är svart. 
Ibland hamnar man i situationer som kan kännas omöjliga att ta sig ur och vem som helst kan drabbas. För att lindra lidandet kan döden framstå som en möjlig väg ut. Det kan handla om mycket saker när man tänker på att ta sitt liv. Besvikelse över att inte leva upp till egna eller andras förväntningar, svåra förluster eller ett misslyckande. 
Jag kan inte förklara varför jag har självmordstankar mer än att det är psykiskt svårt just nu. Mår man så pass dåligt som jag gör för tillfället så kan förmågan av att hitta lösningar på problem bli tillfälligt nedsatt. Då kan självmord framstå som en enkel utväg.
Jag har verkligen försökt att hantera mitt liv och försökt lösa mina problem. Jag kan också känna att jag har skuldkänslor. Till största delen handlar det om barnen. Att jag inte finns där för dom som jag en gång gjort. Jag minns hur mycket jag älskade att vara förälder, att vara mamma. Det gör jag inte idag trots att det för många andra är en självklarhet. Jag kämpar hårdare än någonsin för att överleva denna kamp. Jag vill inte leva men jag vill inte dö.
Det jag tycker är viktigt, som jag alltid tjatat om är att prata. Berätta för någon du har förtroende för om dina tankar. Det kan rädda just ditt liv.
När tillvaron känns för svår att hantera kan tankarna på självmord fungera som en tröst. Eller tankar på att skada sig själv.
När man har självmordstankar har man ofta starka känslor av ensamhet och hopplöshet. Ingen annan kan se de mörker du bär på inombords. Ingen förstår. Att prata öppet om sina tankar kan vara avgörande då det handlar om att någon ropar på hjälp. Tankar och planer på självmord ska ALLTID tas på allvar.
Steget mellan tankar, planer och handling är olika långt för olika personer. Men de flesta tvekar in i det sista och är mottagliga för hjälp. Som anhörig kan du tänka att även en liten insats kan göra stor skillnad. Ett samtal kan räcka långt för den som mår dåligt.

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0