Utskrivningsamtal

Förra veckan skrev jag ett tackbrev till 94an som jag legat på i fem månader innan jag fick byta avdelning till 95an. I brevet stog:
"Vill bara skicka över ett tackbrev.
Under de fem månader jag var hos er har ni funnits där och stöttat mig genom en tuff period i livet. Jag vill tacka er fantastiska, underbara människor som ställt upp för mig. Jag trodde inte att det fanns en sådan medmänsklighet. 
Jag tackar er från hela mitt hjärta för all den stora hjälp jag fått.
Ni har lärt mig så mycket under dessa fem månader och det är snart dags för mig att även återvända hem ifrån 95an. Nästa vecka blir jag utskriven och jag hoppas att jag aldrig mer behöver återvända.
Jag ska försöka blicka framåt och ta lärdom av vad ni gjort för mig. Jag ska försöka att övervinna det djupa och negativa inom mig och ta en dag i taget. En timma i taget om så behövs.
TACK! Ni alla är fantastiska!"

Idag på mitt oväntade läkarsamtal blev jag utskriven. På grund av att jag tog en intox igår kväll. Läkaren anser att slutenvården inte fungerar för mig. Att den gör mig sämre och att jag gjorde detta i protest för att jag inte ville bli utskriven. Så är inte fallet. Jag gjorde detta för att jag är sjuk. 
Läkaren vägrade även skicka med mig läkemedel hem på grund av incidenten och sjuksköterskan menade på att jag skulle kontakta öppenvården. Vilket jag har full förståelse för. 
Jag kontaktade öppenvården som sa att det inte fanns någon chans i världen att en läkare skulle skriva ut läkemedel till mig då min läkare inte var på plats. Dom tyckte att jag skulle gå tillbaka till avdelningen på grund av de som hänt, be om en andra bedömning och be om ursäkt.
Sjuksköterskan hade även skrivit i min journal att jag skrev ut mig själv vilket jag absolut inte gjorde.
Sagt och gjort så åkte jag och mamma tillbaka till avdelningen och förklarade läget och de skulle kontakta läkaren. Vi fick träffa läkaren och vi pratade ett tag. Varken jag eller mamma förstår oss på vad som hänt och bad om en andra bedömning. Vilket jag skulle få imorgon då den andra läkaren inte hade någon tid i dag då klockan närmade sig 16.00. 
Under samtalet så nämnde läkaren mitt tackbrev och sa att jag bland annat skrivit att jag såg fram emot en utskrivning. Vilket jag inte nämnt i brevet överhuvudtaget. Blir så ledsen. 
Läkaren jag ska få träffa imorgon är läkaren som kastade ut mig förra året på en söndag. Skrek på mig och som sa att jag inte var sjuk vilket jag förklarade för läkaren, som då säger "Han kanske hade en dålig dag." No shit. Ändå ingen förklaring till hans beteende gentemot mig som patient. Det är såå oproffsigt på så många plan.
Mamma pratade även med sjuksköterskan om att jag faktiskt inte skrivit ut mig själv och bad att de skulle ändra de i min journal vilket de skulle göra.

Är det verkligen såhär vården ska fungera? Ska man verkligen bli utskriven när man självskadat? Tydligen. Jag har tagit en intox, skurit mig själv och slagit sönder mina händer totalt. Jag har tappat förtroendet helt för slutenvården och hoppas och ber till högre makter att öppenvården kan hjälpa mig. Ge mig en ny psykologutredning och samtalsstöd.
Jag har min arbetsterapeut Som samtalskontakt idag men känner nog att jag skulle behöva en psykolog som kan reda i min barndom, mina journaler och mina diagnoser.

Jag ska bevisa för er. Jag kan. Jag vill. Jag ska.





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0