Till alla det berör

Jag är såå ledsen för allt jag utsatt er för. För att min vardag rör till er vardag också. För allt Ni får stå ut med. Men jag är också tacksam. För allt Ni gör för mig. För hur ni kämpar dag in och dag ut tillsammans med mig, för att övervinna denna hemska sjukdom.
Igår kväll hamnade jag på MAVA. Ni kan nog lista ut hur själva. Jag hade tur.
Jag är såå ledsen. För att jag ljugit.
Mest utsatt är min kära mamma. Som sedan en tid tillbaka har ett tufft liv. Men hon kämpar. Hon är stark. Hon kommer att klara det här precis som jag kommer att komma ur det här så småningom. Det tar bara lite tid, och jag har fått såå många bakslag. Men jag ska fixa det, så är det bara.
Jag är såå ledsen för allt jag utsätter mina barn för. Att jag inte kan vara den där mamman som dom behöver och förtjänar. Så mycket som denna sjukdom tagit ifrån mig. Min tid, med mina älskade barn.
Många utav er kanske tycker att jag skyller allt på min sjukdom. Men så är inte fallet. Det är en ständig kamp om överlevnad. Jag måste hela tiden förhålla mig till min sjukdom annars dör jag inombords. Eller på riktigt. Och hade jag stått i det här ensam, utan barnen så hade jag redan varit död. För dom om några, plus familj och de få vänner jag har är såå värda att kämpa för. 

Har sån sjuk ångest, en stor, svart klump i bröstet. Den bara växer och växer. Huvudvärken är maxad och jag skakar, känner mig yrslig. Fan också. Får skylla mig själv och försöka ägna mig åt att jag kommer att bajsa svart imorgon.
Personalen kom precis in med Alvedon och jag hoppas verkligen att det släpper så jag kan få någon mer timmas sömn. Jag behöver det även om jag var helt borta ett tag.

Något jag fasar över nu är att komma tillbaka till avdelningen. Jag kommer att få skämmas och jag vill verkligen inte träffa läkaren. Är ärligt talat rädd för honom samtidigt som jag tycker och vet att han är bra och har en enorm erfarenhet av sitt yrke. Han är stöddig, har attityd och ger alltid svar på tal. Oftast bra sådana. Men ändå. Vad har jag att komma med nu liksom? Inte ett smack. Jag vet att han kommer att ställa frågan "Varför?" Och jag vet inte helt ärligt. Jag är helt enkelt trött på att må såhär och ser ingen annan utväg. När man har kommit till den punkten så tänker man inte på något annat än sig själv. Man blir ett förbannat jävla egoistiskt monster. Ett riktigt bra sådant också.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0