Snabba förändringar

Jag hade förberett mig för läkarsamtal idag då jag "haffade" läkaren i korridoren igår och pratade lite fort med honom. Jag ville ha en tid till läkarsamtalet så att min morbror kunde vara med. Men läkaren tyckte att jag skulle träffa honom själv. Det gick ju bra att prata med honom i korridoren, tyckte han. Men jag tycker att han är läskig ibland. I början hatade jag honom, men ju mer jag träffar honom desto bättre blir han. Det märks att han har erfarenhet av sitt yrke. Han är brutalt ärlig, ger raka och tydliga svar på frågor. Han vet alltid vad han ska säga, det spelar liksom ingen roll vad man säger. Men får alltid ett bra svar. För det mesta. Eller så kan man, som han, säga att man ska käka skalade, skivade morötter istället för att äta godis. På ett sätt är det väl mycket bättre, men det var sättet han sa det på. Kan inte ens förklara, skrattar inombords.
I vilket fall som helst så blev samtalet flyttat till imorgon. Så det var det här med snabba förändringar när man ställt in sig på något. Jag HATAR det. Tappar kontrollen helt. På ett annat plan får jag mer tid att tänka på vad jag vill ta upp. Enligt honom är det enbart en utvärdering om.. Just det.. om jag inte skrev det i tidigare inlägg så fick jag byta avdelning i tisdags. Läkaren fattade det beslutet och jag fattar inte varför. Om jag ändå bara ska stanna här en vecka till, varför inte få vara kvar på avdelningen jag låg på? Men det var inget snack om saken. Det där med att vara brutalt tydlig.. "Det är det här som gäller. Punkt slut."

Undrar ni varför jag är som jag är ibland? En förklaring är att jag har ADHD, har bipolär sjukdom och autistiska drag. En annan förklaring är att jag ofta känner begränsningar i socialt samspel och kommunikation. Samtidigt som jag utvecklades som ett barn ska göra så har även jag upplevt traumatiska händelser i livet. Jag har fallit offer för andras misstag och tvingats betala för något jag inte är ansvarig för. Att peka finger och lägga all skuld på andra kan kännas lockande men gör det inte lättare med tiden.
Jag har svårt att inleda och upprätthålla samtal med andra. Svårt att hålla ögonkontakt. Jag har även svårt för snabba förändringar och situationer där jag inte har någon kontroll. Blir lätt rädd och orolig. Reagerar annorlunda på sinnesintryck såsom ljus, ljud och lukt.
Har svårigheter med att förstå vad andra menar och frågar ofta "hur menar du?" Svårt att sortera tankar, känslor och intryck. Svårt att förstå ansiktsuttryck.
Jag vill nu i vuxen ålder övervinna de djupa och negativa intryck som ligger kvar efter en tuff barndom. Mina traumatiska upplevelser har skapat ilska och frustration, fått mig att vara rädd i situationer där jag saknar kontroll. Jag har svårt att se värdet i mig själv och ensamhet är min värsta fiende.
För många är dessa saker självklara, men för andra är det inte så. Alla du möter kämpar med något dagligen. Något som du kanske inte har någon aning om. Tänk på de, för allt är vackert på avstånd.

Ibland kan, tyvärr, fysisk smärta kännas skönare än den psykiska smärtan. Lite så har det blivit. Att jag återigen börjat slå sönder mig helt blå och blodig. Det är absolut inget att stoltsera med, men jag vill att ni ska få en inblick i hur det kan se ut och vara. Hur det kan kännas och att alla behöver lära sig att alla känslor är normala att känna. Självklart ska man inte skada sig själv. Men att känna glädje är lika normalt som att känna ilska och frustration. Det är när mon frustration tar över som jag gör sånt här. Jag kan inte flytta väggen hur mycket jag än försöker. 






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0