Utskrivningsamtal

Förra veckan skrev jag ett tackbrev till 94an som jag legat på i fem månader innan jag fick byta avdelning till 95an. I brevet stog:
"Vill bara skicka över ett tackbrev.
Under de fem månader jag var hos er har ni funnits där och stöttat mig genom en tuff period i livet. Jag vill tacka er fantastiska, underbara människor som ställt upp för mig. Jag trodde inte att det fanns en sådan medmänsklighet. 
Jag tackar er från hela mitt hjärta för all den stora hjälp jag fått.
Ni har lärt mig så mycket under dessa fem månader och det är snart dags för mig att även återvända hem ifrån 95an. Nästa vecka blir jag utskriven och jag hoppas att jag aldrig mer behöver återvända.
Jag ska försöka blicka framåt och ta lärdom av vad ni gjort för mig. Jag ska försöka att övervinna det djupa och negativa inom mig och ta en dag i taget. En timma i taget om så behövs.
TACK! Ni alla är fantastiska!"

Idag på mitt oväntade läkarsamtal blev jag utskriven. På grund av att jag tog en intox igår kväll. Läkaren anser att slutenvården inte fungerar för mig. Att den gör mig sämre och att jag gjorde detta i protest för att jag inte ville bli utskriven. Så är inte fallet. Jag gjorde detta för att jag är sjuk. 
Läkaren vägrade även skicka med mig läkemedel hem på grund av incidenten och sjuksköterskan menade på att jag skulle kontakta öppenvården. Vilket jag har full förståelse för. 
Jag kontaktade öppenvården som sa att det inte fanns någon chans i världen att en läkare skulle skriva ut läkemedel till mig då min läkare inte var på plats. Dom tyckte att jag skulle gå tillbaka till avdelningen på grund av de som hänt, be om en andra bedömning och be om ursäkt.
Sjuksköterskan hade även skrivit i min journal att jag skrev ut mig själv vilket jag absolut inte gjorde.
Sagt och gjort så åkte jag och mamma tillbaka till avdelningen och förklarade läget och de skulle kontakta läkaren. Vi fick träffa läkaren och vi pratade ett tag. Varken jag eller mamma förstår oss på vad som hänt och bad om en andra bedömning. Vilket jag skulle få imorgon då den andra läkaren inte hade någon tid i dag då klockan närmade sig 16.00. 
Under samtalet så nämnde läkaren mitt tackbrev och sa att jag bland annat skrivit att jag såg fram emot en utskrivning. Vilket jag inte nämnt i brevet överhuvudtaget. Blir så ledsen. 
Läkaren jag ska få träffa imorgon är läkaren som kastade ut mig förra året på en söndag. Skrek på mig och som sa att jag inte var sjuk vilket jag förklarade för läkaren, som då säger "Han kanske hade en dålig dag." No shit. Ändå ingen förklaring till hans beteende gentemot mig som patient. Det är såå oproffsigt på så många plan.
Mamma pratade även med sjuksköterskan om att jag faktiskt inte skrivit ut mig själv och bad att de skulle ändra de i min journal vilket de skulle göra.

Är det verkligen såhär vården ska fungera? Ska man verkligen bli utskriven när man självskadat? Tydligen. Jag har tagit en intox, skurit mig själv och slagit sönder mina händer totalt. Jag har tappat förtroendet helt för slutenvården och hoppas och ber till högre makter att öppenvården kan hjälpa mig. Ge mig en ny psykologutredning och samtalsstöd.
Jag har min arbetsterapeut Som samtalskontakt idag men känner nog att jag skulle behöva en psykolog som kan reda i min barndom, mina journaler och mina diagnoser.

Jag ska bevisa för er. Jag kan. Jag vill. Jag ska.


Till alla det berör

Jag är såå ledsen för allt jag utsatt er för. För att min vardag rör till er vardag också. För allt Ni får stå ut med. Men jag är också tacksam. För allt Ni gör för mig. För hur ni kämpar dag in och dag ut tillsammans med mig, för att övervinna denna hemska sjukdom.
Igår kväll hamnade jag på MAVA. Ni kan nog lista ut hur själva. Jag hade tur.
Jag är såå ledsen. För att jag ljugit.
Mest utsatt är min kära mamma. Som sedan en tid tillbaka har ett tufft liv. Men hon kämpar. Hon är stark. Hon kommer att klara det här precis som jag kommer att komma ur det här så småningom. Det tar bara lite tid, och jag har fått såå många bakslag. Men jag ska fixa det, så är det bara.
Jag är såå ledsen för allt jag utsätter mina barn för. Att jag inte kan vara den där mamman som dom behöver och förtjänar. Så mycket som denna sjukdom tagit ifrån mig. Min tid, med mina älskade barn.
Många utav er kanske tycker att jag skyller allt på min sjukdom. Men så är inte fallet. Det är en ständig kamp om överlevnad. Jag måste hela tiden förhålla mig till min sjukdom annars dör jag inombords. Eller på riktigt. Och hade jag stått i det här ensam, utan barnen så hade jag redan varit död. För dom om några, plus familj och de få vänner jag har är såå värda att kämpa för. 

Har sån sjuk ångest, en stor, svart klump i bröstet. Den bara växer och växer. Huvudvärken är maxad och jag skakar, känner mig yrslig. Fan också. Får skylla mig själv och försöka ägna mig åt att jag kommer att bajsa svart imorgon.
Personalen kom precis in med Alvedon och jag hoppas verkligen att det släpper så jag kan få någon mer timmas sömn. Jag behöver det även om jag var helt borta ett tag.

Något jag fasar över nu är att komma tillbaka till avdelningen. Jag kommer att få skämmas och jag vill verkligen inte träffa läkaren. Är ärligt talat rädd för honom samtidigt som jag tycker och vet att han är bra och har en enorm erfarenhet av sitt yrke. Han är stöddig, har attityd och ger alltid svar på tal. Oftast bra sådana. Men ändå. Vad har jag att komma med nu liksom? Inte ett smack. Jag vet att han kommer att ställa frågan "Varför?" Och jag vet inte helt ärligt. Jag är helt enkelt trött på att må såhär och ser ingen annan utväg. När man har kommit till den punkten så tänker man inte på något annat än sig själv. Man blir ett förbannat jävla egoistiskt monster. Ett riktigt bra sådant också.

Snabba förändringar

Jag hade förberett mig för läkarsamtal idag då jag "haffade" läkaren i korridoren igår och pratade lite fort med honom. Jag ville ha en tid till läkarsamtalet så att min morbror kunde vara med. Men läkaren tyckte att jag skulle träffa honom själv. Det gick ju bra att prata med honom i korridoren, tyckte han. Men jag tycker att han är läskig ibland. I början hatade jag honom, men ju mer jag träffar honom desto bättre blir han. Det märks att han har erfarenhet av sitt yrke. Han är brutalt ärlig, ger raka och tydliga svar på frågor. Han vet alltid vad han ska säga, det spelar liksom ingen roll vad man säger. Men får alltid ett bra svar. För det mesta. Eller så kan man, som han, säga att man ska käka skalade, skivade morötter istället för att äta godis. På ett sätt är det väl mycket bättre, men det var sättet han sa det på. Kan inte ens förklara, skrattar inombords.
I vilket fall som helst så blev samtalet flyttat till imorgon. Så det var det här med snabba förändringar när man ställt in sig på något. Jag HATAR det. Tappar kontrollen helt. På ett annat plan får jag mer tid att tänka på vad jag vill ta upp. Enligt honom är det enbart en utvärdering om.. Just det.. om jag inte skrev det i tidigare inlägg så fick jag byta avdelning i tisdags. Läkaren fattade det beslutet och jag fattar inte varför. Om jag ändå bara ska stanna här en vecka till, varför inte få vara kvar på avdelningen jag låg på? Men det var inget snack om saken. Det där med att vara brutalt tydlig.. "Det är det här som gäller. Punkt slut."

Undrar ni varför jag är som jag är ibland? En förklaring är att jag har ADHD, har bipolär sjukdom och autistiska drag. En annan förklaring är att jag ofta känner begränsningar i socialt samspel och kommunikation. Samtidigt som jag utvecklades som ett barn ska göra så har även jag upplevt traumatiska händelser i livet. Jag har fallit offer för andras misstag och tvingats betala för något jag inte är ansvarig för. Att peka finger och lägga all skuld på andra kan kännas lockande men gör det inte lättare med tiden.
Jag har svårt att inleda och upprätthålla samtal med andra. Svårt att hålla ögonkontakt. Jag har även svårt för snabba förändringar och situationer där jag inte har någon kontroll. Blir lätt rädd och orolig. Reagerar annorlunda på sinnesintryck såsom ljus, ljud och lukt.
Har svårigheter med att förstå vad andra menar och frågar ofta "hur menar du?" Svårt att sortera tankar, känslor och intryck. Svårt att förstå ansiktsuttryck.
Jag vill nu i vuxen ålder övervinna de djupa och negativa intryck som ligger kvar efter en tuff barndom. Mina traumatiska upplevelser har skapat ilska och frustration, fått mig att vara rädd i situationer där jag saknar kontroll. Jag har svårt att se värdet i mig själv och ensamhet är min värsta fiende.
För många är dessa saker självklara, men för andra är det inte så. Alla du möter kämpar med något dagligen. Något som du kanske inte har någon aning om. Tänk på de, för allt är vackert på avstånd.

Ibland kan, tyvärr, fysisk smärta kännas skönare än den psykiska smärtan. Lite så har det blivit. Att jag återigen börjat slå sönder mig helt blå och blodig. Det är absolut inget att stoltsera med, men jag vill att ni ska få en inblick i hur det kan se ut och vara. Hur det kan kännas och att alla behöver lära sig att alla känslor är normala att känna. Självklart ska man inte skada sig själv. Men att känna glädje är lika normalt som att känna ilska och frustration. Det är när mon frustration tar över som jag gör sånt här. Jag kan inte flytta väggen hur mycket jag än försöker. 



mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0