Negativ

Det har varit så mycket sedan jag blev utskriven. Ut och in på psyk i princip varje dag. Jag orkar bara inte. Hur länge ska man behöva kämpa?
Idag har jag enorm ångest. Det riktigt sliter i hela bröstet och hjärtat slår hårt och snabbt.
Vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte ha det såhär längre. Allt alla säger är "Det kommer att vända." Men när? Är så förbannat jävla trött på allt. Jag tror helt ärligt talat ingen, förutom de som själva gått igenom det här, förstår ett jävla dugg. Och det är okej. Ni behöver inte förstå mig. Jag är så jävla negativ det bara går att bli idag. Och jag måste få ha sådana dagar också. När allt bara känns förjävligt. 
Huvudvärken ligger på max och jag vill bara gråta. I flera dagar, flera veckor. Gråta över hur otroligt värdelös vården är. Speciellt psykiatrin. 
Visst har jag lärt mig mycket under den tiden jag var inlagd. Men det räcker inte. Det räcker inte att enbart prova läkemedel efter läkemedel. Men behöver även ett stöd. En kurator eller psykolog. Under mina fem månader jag var inlagd fick jag träffs psykologen EN gång. Det var två dagar innan jag blev utskriven. Jag önskar att jag fått chansen att träffs honom flera gånger. Han förstod mig på ett sätt många andra inte gör. Han fick mig att prata. Beskriva min ångest. Hur svart den känns. Hur klumpen i bröstet ändrar storlek beroende på vad jag pratar om.
Man ser så mycket på sociala medier. Saker som är så självklara för andra. Som att städa, diska, tvätta, laga mat. Ta hand om barnen, natta barnen.. Om ni bars visste hur mycket jag saknar mitt gamla liv innan min sjukdom bröt ut. Jag älskade livet. Jämför jag då med nu så hade jag fan inga problem. Men nu ska vi inte ens Det prata om. Det är så mycket som går att förändra. Förbättra. Men hur ska man nå dit? Hur ska dessa självklara saker bli självklara för mig igen och kommer jag någonsin att kunna ha mina älskade barn på halvtid igen? Det känns helt ärligt inte som de i dagsläget.
Jag saknar dom hela tiden. Jag tänker på dom hela tiden och undrar vad som gick snett. Varför har jag misslyckats med något många kvinnor drömmer om? Att få barn, bilda familj och vara lycklig. Till och med de misslyckades jag med. Jag misslyckades med att upprätthålla en god kontakt till barnens pappa. Därför gick vi isär. Mycket berodde på mig, men det krävs alltid två. 
Idag är jag glad över den goda relation vi har. Att vi kan samarbeta och att han äntligen förstår mig. Förstår att jag faktiskt är sjuk och att det inte bara sitter i mitt huvud. 
Blir man inlagd på psyk så är man riktigt sjuk vilket jag hoppas att ni förstår. 
Under min tid på sjukhuset började jag tycka om person rätt rejält, vilket jag fått sota för såhär i efterhand. Jag hade lovat mig själv att inte ty mig till någon, men så blev det och jag ångrar mig rätt rejält för jag vet. Vi kommer aldrig ses igen.


Sara
2018-11-07 @ 19:52:10

Jag har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat förut.
Har själv bipolär sjkd typ 2 och har ett jävligt dåligt år. Medicinerar med litium, det är den enda av alla mediciner jag provat som jag inte blir sjuk av. Nu vet inte jag hur länge du har haft din diagnos, men jag vart diagnosticerad 2012. Har varit sjuk sen jag var 10-12 år ca och jag är 32 nu. Det som gjort störst skillnad för mig är tid, blir inte lättare men du blir bättre på att leva med det. Det andra som hjälpt mig mest är KBT. Jag är fortfarande sjuk och jag kan fortfarande hamna i kris, jag har svåra långdragna depressioner och den största skillnaden är egentligen att jag fått verktyg som kan ge mig lite lite distans till all skit och inte känner att jag måste agera på alla känslor i samma sekund som dom dyker upp.
Där du är nu så kan jag bara ge sig rådet att försöka komma på nånting du kan säga till dig själv när det är som värst för att sluta tänka på alla alla jobbiga saker samtidigt. Ser man mount Everest så tänker man ju bara ”shit hur fan ska jag lyckas med det där med ett brutet ben?” ett enda steg i taget är det jag fokuserar på när jag ska kravla upp. Det suger att det är det som är livet men det finns inga andra metoder. Varje gång mina tankar vandrar iväg och zoomar ut och börjar addera allt jag måste eller tror att jag inte klarar påminner jag mig ”stopp, en sak i taget”. Vet inte var du har din läkare eller var du bor men om du inte redan går på en affektiv mottagning så skulle det nog vara bra. Jag gick KBTn på affektiva på KS och tycker dom är väldigt bra där. Långt blev det men jag ville bara försöka bidra med nånting som kanske kan hjälpa dig lite lite iaf. Maila om du vill.
Kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0