När polisen knackar på

Igår kväll hände något jag aldrig trodde skulle hända. Polisen knackade på. Jag var helt förstörd. Jag bara grät och försökte få fram hur jag mådde. Även om det var sjukt jobbigt så kändes det på något sätt skönt. Jag kände ett lugn. Mina vänner har räddat mig. Igen. Jag fattar inte vad jag håller på med. 
Dom körde i alla fall in mig till psykakuten där jag fick komma in ganska snabbt pga. att jag kom in med polis. Mitt blodtryck var högt igen. 179/97. Jag kände mig så stressad men hjärtat slog lugnt.
Fick träffa en underläkare och prata om allting och jag sa att jag inte ville ha någon hjälp alls. Jag ville bara hem igen. Hon skulle vidarebefordra de jag sagt till bakjouren och det slutade med att de skrev ett vårdintyg. Alltså LPT - Lagen om psykiatrisk tvångsvård. För er som inte vet vad det är så: 
En person som har en allvarlig psykisk störning kan tvingas att bli vårdad mot sin vilja med så kallad psykiatrisk tvångsvård. Det kan bland annat bero på om man till exempel är psykotisk eller har självmordstankar. Att man är farlig för sig själv och för andra människor. Då kan man behöva vård dygnet runt, så kallad sluten psykiatrisk tvångsvård.
När man inte går med på frivillig vård blir man undersökt av en läkare som utfärdar ett vårdintyg. Läkaren kan bara utfärda ett vårdintyg om villkoren i lagen om psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda.
I ett vårdintyg beskriver läkaren vilka skäl det finns för tvångsvård. Tvångsvård får bara ges om man är svårt psykiskt sjuk och verkligen behöver vård. Dessutom måste det vara så att man motsätter sig vård vilket jag gjorde. 

Idag fick jag träffa överläkaren på avdelningen som godkände tvångsvård. Så nu är jag här, mot min vilja. Jag har rätt att överklaga och jag har rätt till en stödperson. Jag har bestämt mig för att inte överklaga. 
Läkaren sa att vi ska ta ett dygn i taget då jag fortfarande inte vill ha hjälp vilket jag sa klart och tydligt under samtalet. Han frågade om jag ville stanna och jag sa nej.
Fattar inte hur det kunde bli såhär. Jag fattar helt seriöst ingenting. Är helt borta i huvudet. 
Jag ligger just nu på PIVA. Psykiatriska intensivvårdsavdelningen och tyvärr är inte flytt möjligt då det är fullt i hela huset. Jag vill verkligen inte ligga här, men just nu har jag inget val. Jag behöver det här hur mycket jag än inte vill det. Vill inte ha någon hjälp, vill klara mig själv. 






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0