2018

"2018 is almost over and all I gotta say is what the fuck was that"

Lite så känns det. Hade inte i min vildaste fantasi kunnat ana att jag skulle bli inlagd i 22 veckor. Min längsta inläggning hittills. Den behövdes.
När jag kom in var jag totalt förstörd. Jag var så långt nere. Föll så hårt ifrån klippkanten. 
Minns det som igår. Hur jag satt där ensam, med min mamma på psykakuten och bara grät. Kände ingen mening med livet överhuvudtaget. Hade tappat livsgnistan helt. Inte ens mina barn tog mig upp på morgonen och utan barnen kunde jag ligga i sängen så länge som möjligt för att dagens skulle bli kortare. Ångesten åt upp mig inifrån och depressionen ska vi inte ens tala om. Har aldrig varit såhär förstörd någonsin. Aldrig någonsin har jag mått som jag gjorde de 2-3 första månaderna under min inläggning. Jag trodde aldrig att jag skulle resa mig igen. Ville ligga kvar. Livlös. Låta min kropp ruttna bort utav det iskalla vattnet.
Vi fick träffa en ruskigt bra överläkare som gjorde en snabb bedömning om att inläggning krävs.
Under de fem månader jag var inlagd har personalen funnits där, stöttat mig igenom min värsta period i livet och det ska alla ha ett stort TACK för. Utan dom, mina barn, familj, släkt och vänner hade jag inte levt idag.
Jag brinner verkligen för mina barn och kämpar dagligen. Sakta men säkert ska jag göra allt jag kan så att de snart är hemma hos mig igen. Utan dom vore livet inte värt att leva. Dom är min stora livlina. Mitt brinnande ljus här i livet och jag älskar dom så otroligt mycket och känner mig glad över att jag äntligen fått komma hem och kan få till vardagliga rutiner igen. 
Det går bra så länge jag håller mig sysselsatt. Och det har jag gjort hela dagen. Var till psykiatrin idag för att få en så kallad second opinion. Överläkaren vi fick träffa var han som förra året skrek på mig och kastade ut mig en söndag så jag såg inte fram emot detta samtal alls. Dock var han jävligt bra idag. Han var lugn. Han var sansad. Han lyssnade och skulle göra allt han kunde för att hjälpa mig. Se till så att jag får en snabbare tid till öppenvården och fixa så att min apodos är klar imorgon.
Jag har även fått utökat boendestöd vilket känns helt fantastiskt. Istället för 16 h/månad har jag fått beviljat 45,5 h/månad. Vilket innebär att jag kommer att ha boendestöd två gånger per dag på förmiddagen och på kvällen på vardagarna samt ett besök lördag och söndag under en kort period. Helt enkelt för att landa och komma på fötter igen. Dom ska hjälpa mig att strukturera upp mitt liv. Hjälpa mig att återgå till att bli självständig igen. För som det är just nu klarar jag ingenting utan stöttning.
Läkarna har pratat med mig om stödboende. Vilket jag har haft i åtanke men samtidigt vill jag vara självgående. Jag vill inte säga upp min lägenhet. Jag trivs så himla bra I den och med rätt stöd och hjälp så kommer jag att fixa det här också.

Under mina fem månader jag var inlagd så antecknade jag om mitt mående varje dag. Vilket resulterat i tre böcker än så länge som tanken är att jag ska renskriva sen för att eventuellt ge ut. Boken kommer att heta "Min tid på 94an och 95an - anteckningar av en psykiskt sjuk." 
Just nu haft ett antal läsare och jag kommer inom kort lägga upp ett inlägg på bloggen om recensioner av böckerna. Jag vet att dom berört många och en del har även fällt en tår. 
När jag tittar tillbaka i min första bok och min sista så märker jag en enorm skillnad på både skrivandet och mitt mående. Är det inte fantastiskt? Hur fort livet kan förändras för så många. Tanken med böckerna är att andra ska få en inblick i hur det är med slutenvården. Att andra ska få se och läsa hemska sanningar. Mina sanningar. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0