Ångest

Den där positiva bubblan sprack inatt. Ångesten går inte att undvika. Det är som om min hjärna väljer att tro på det negativa fast jag vet att det positiva är mycket mer logiskt.  Jag får liksom inte välja själv. Hjärnan dras till de mörkaste tankarna. Även om jag försöker lägga fram det positiva och logiska tankarna så är det som om kroppen inte  vill se dom.
Det känns som om jag inte vet bättre utan min ångest. Vi går liksom hand i hand. Hur kan jag ens veta något annat? Jag har ju burit på det här hela livet. Ska jag leva eller dö? Har jag ens något val?

Imorgon ska jag träffa psykologen för första gången. Det är bestämt att jag ska få en psykologutredning. Det jag ska ta upp och fokusera på är detta:
Jag har starka känslor som växlar snabbt. Ibland timme för timme. Ibland hanterar jag mina starka känslor på ett destruktivt sätt. Jag skär mig och slår sönder mina händer.
Jag upplever ofta en inre tomhet och är rädd för att bli övergiven. Jag har mycket overklighetskänslor och är misstänksam mot allt. Det har förvärrats lite efter att de satte ut Abilify. Mycket mer ljudkänslig också. Hoppar till så fort någon smäller i en dörr. 
Jag känner mig ofta övervakad av en mörkt klädd man. Det känns även som om andra kan läsa mina tankar. 
Min självbild stämmer inte överens med hur andra uppfattar mig. 
Känslor för andra människor växlar snabbt och jag har svårigheter i nära relationer. Blir lätt arg och irriterad. 
Jag missbrukar mat och använder pengar som om det vore toalettpapper. 
Känner mig ensam och missförstådd.  Jag har helt tappat bort mig själv och vad jag mår bra utav.
Att känna tillit till andra människor är svårt då jag knappt litar på mig själv. 
Jag upplever att jag har flera personligheter som inte stämmer överens med varandra. Är en svart eller vit människa.
Jag har återkommande tankar på att ta mitt liv. Oftast går de över efter ett tag, men i år har det känts hopplöst. Även dessa tankar tycks förfölja mig och jag känner mig värdelös och misslyckad.

Jag har haft en jobbig barndom. Blivit misshandlad både fysiskt och psykiskt. Jag blev ett oskyldigt offer för andras misstag och har tvingats betala för något jag inte är ansvarig för. 
Att peka finger och skylla på andra kan ibland kännas lockande just för stunden men gör det inte bättre i längden.
Ingen kommer någonsin kunna reparera dessa ärr. Det här inträffat och det går inte att sudda bort dessa ärr på insidan. Dom är djupa och kommer förfölja mig livet ut. 
Jag vill nu i vuxen ålder övervinna de djupa och negativa inom mig. 
Jag känner att dessa traumatiska upplevelser har format mig till den jag är idag.
På grund av de som har hänt har jag svårt för situationer där jag inte har någon kontroll. Ensamheten är min värsta fiende då jag kände mig övergiven. Jag känner ett stort behov av att ha kontroll. Jag känner behovet av att kontrollera andra människor vilket är fel.
Min uppväxt har påverkat mitt vuxna liv på ett negativt sätt. Jag har svårt att söka närhet och stöd. Jag tror att jag fått lära mig att klara mig själv. Jag har fått lära mig att närhet = smärta och svek.

Till alla anhöriga

Jag har bestämt mig för att försöka fokusera på enbart mig själv. Därför blir det här det sista inlägget ett tag framöver. Jag har även bestämt mig för att bryta kontakten med alla.
Igår kom verkligheten ikapp mig med en rejäl ångestattack. Den värsta på länge. Vad fan håller jag på med? Mina känslor kom ikapp mig. Jag känner mig inte avstängd längre. Tårarna bara sprutar. Finns inget slut. 
Jag har insett att jag är riktigt sjuk. Jag har insett varför jag ligger på PIVA. PIVA har, om jag får yttra mig, bäst vård utav alla de avdelningar jag legat på. Jag känner ett enormt förtroende till läkaren. Han vet exakt vad som behöver göras. Äntligen har dom lyssnat på mina önskemål. Alla mediciner ska sättas ut för att se hur min kropp reagerar. Detta kommer ta ett par veckor. Ska även få en ny psykologutredning. De ska utreda mig för Borderline.
Jag vill göra det här ifred och hoppas att ni kan visa hänsyn och förståelse. 
Jag kommer på obestämd tid varken svara i telefonen eller på sms. Jag kommer inte att ta emot besök. Ingen ska behöva se mig i de skicket jag är i nu. Tack för att ni förstår. Vill ni följa min resa varje dag så kan ni följa mig på Instagram där jag kommer att uppdatera kort när jag orkar. Heter där: mittbipolaraliv. 

Hjärnspöken

Sitter ihopkurad bakom sängen. Ingen ser mig. Ingen hör hur jag gråter. Ingen vet vad som bor inom mig. Vet jag ens de själv? Vilka är ni och vad vill ni mig? Varför gör ni såhär mot mig? Varför talar ni om för mig att jag ska skada mig själv? Varför säger ni att det inte finns någon annan utväg än att jag ska ta mitt liv? Varför? 
Vågar inte flytta mig, vågar inte lägga mig. Vågar inte blunda, för då är ni där. Ni plågar mig. Ser ni inte att jag lider? Monster lever inte under sängen, de lever inuti mig. Jag skakar. Hjärtat slår snabbare och snabbare. Är du på väg kära ångest? Du är inte välkommen, ändå kommer du som ett brev på posten. Du får mig att vilja skrapa mitt ansikte i asfalten. Kom igen nu, släpp taget om min hals. Du stryper mig, målar upp en svart cirkel i bröstet som växer och växer för varje känsla som kommer fram. "Låt tankarna strömma in, sortera ut det negativa, behåll det positiva." Hur? Förklara för mig? Varje gång jag drar i linan till en tanke så går linan av och molnet flyger tillbaka dit de hör hemma. Varför? Varför vill ni inte att jag ska bearbeta mina traumatiska händelser i livet? 
Golvet känns kallt under mig. Försöker resa på mig men det går inte. Benen känns som spaghetti. Jag faller åt sidan, skriker rakt ut. Hjälp mig. Vad händer? Rummet krymper, det finns ingen väg ut. Jag blir liggandes. Gråtandes. Snälla ta mig härifrån. Bort från denna värld till en plats där allt är underbart och ingen har besvär. 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0