Arbetsterapeut

Idag skickade dom en förfrågan till min arbetsterapeut. Hon ringde snabbt upp mig och kunde ses på en gång vilket kändes väldigt skönt. Det är en få som jag verkligen kan öppna mig för. Om mina mörkaste tankar och känslor. Sådant som jag för det mesta delar med mig av på bloggen. Men hon får en annan bild utav det hela och kan vrida och vända på saker till något positivt istället för negativt. Hon ser mig för vem jag är och hjälper mig att dra i ångestmolnen. Försöker dra ned en ångestkänsla i taget och se om det finns någon lösning i det hela eller om jag kört fast helt. Det känns skönt att ha hittat någon som jag har fullt förtroende för, en utomstående.
Vi pratade i en halvtimma om vart jag är i livet just nu och vad som faktiskt känns jobbigt just för stunden. 
Det som river i mig mest för tillfället är att jag missar min helg med barnen. Det ger mig grov ångest. Jag har även ångest över att jag inte får ha Malva på hennes födelsedag fast S från början sa ja till de. Men sedan ångrade han sig. Jag har liksom varit snäll och låtit han ha barnen deras födelsedagar och på julafton två år i rad men nu kan han inte vara snäll och låta mig ha henne en dag. Det gör mig jätte ledsen. Men jag och min arbetsterapeut kom fram till något bra angående de i alla fall. Jag får ha henne halva dagen och ska göra någonting bra utav det istället för att sitta och deppa.
Vi pratade även om sysselsättningen som inte var vad jag hade förväntat mig. Det var trångt och instängt och det passar inte mig. Alla andra säger "du måste ge det en chans", men inte arbetsterapeuten. Hon tycker inte att jag ska vara på ett ställe där jag inte fått något bra intryck. Hon tycker precis som jag att jag behöver vara på ett öppet ställe, gärna utomhus. Men enligt andra arbetsterapeuten på sysselsättningen är de steg 2 i processen. Jag är hellre och arbetstränar 1-2 ggr/veckan på något ställe jag vet att jag kommer att trivas på. 
Andas Sara. En dag i taget. Kämpa vidare. Se vad du har framför dig och inte det förflutna. Det kommer en dag då du också kommer att må bra. Den dagen är bara inte här än. Det finns en mening med allt. Du har bara fallit över kanten några gånger. Det kommer en dag du också kan stå med armarna utsträckta vid klippkanten och skrika "jag är fri".

Läkarsamtal

Idag fick jag träffa en läkare. Vi har träffats sist jag låg på 94an och han är grymt duktig och det märks att han har stor kunskap och erfarenhet kring vad psykisk ohälsa är. 
Vi pratade om mina tankar och funderingar kring livet samt min ångest och oro. Dom frågade om någonting speciellt utlöst detta eller om det bara kommit av en ren slump. Tyvärr är det av en ren slump. Jag vet aldrig när jag hamnar i svackor utan det märker folk runtomkring mig istället. Speciellt mamma. 
Tyvärr har jag varit slarvig med medicinen ett tag nu också vilket kan ha påverkat situationen mer.

Det som kommer att hända nu är att de kommer sätta in en ny medicin med start ikväll. Det är ett antidepressivt läkemedel. 
När man har bipolär sjukdom ska man vara försiktig med antidepressiva då det kan slå om helt och ge hypomana tillstånd vilket absolut inte är bra. Men de läkemedlet jag ska prova nu har visat sig vara ett utav de läkemedel som fungerar bäst. Läkemedlet heter Valdoxan. 
Valdoxan innehåller den aktiva substansen agomelatin. Men får Valdoxan för att behandla depression.
Depression är en kvarstående störning av humöret som påverkar det dagliga livet. Som alla vet så varierar symtomen från person till person. Ofta omfattas djup nedstämdhet, värdelöshet, sömnstörningar, ångestkänsla och viktförändringar.
De förväntade fördelarna med Valdoxan är att minska och så småningom ta bort symtom som hänger ihop med min depression.

Jag ser fram emot att få prova detta och se om det kan hjälpa mig. Dock så sa sjuksköterskan som nyss var in och pratade med mig att det kan ta ungefär tre veckor innan man märker någon skillnad. Vi pratade även allmänt om hur jag kände mig idag och vad jag har för tankar just nu. Jag är duktig på att skriva, men har förbannat svårt för att öppna mig och våga prata om det i verkligheten. Vilket är synd.

Mamma var förbi en sväng idag och lämnade lite godsaker och tittade hur jag hade det. Ligger just nu i ett enkelrum som jag hoppas på att få behålla.

Hejdå verkligheten

Hejdå verkligheten. Hejdå rökningen. 

Har blivit inlagd igen. Efter nästan tre veckors kämpande orkade inte kroppen längre. Den skrek efter hjälp. Jag tackar min mamma som tar mitt mående på största allvar. Som hon tjatat över att få köra in mig. Men idag orkade jag inte mer. Tårarna har runnit hela dagen till och från. Sömnen inatt ska vi inte ens diskutera. Somnade halv 4 och vaknade kl 7.. Huvudvärk och ångest från helvetet. Oro och inre stress som gnager hårt på benen i min hjälplösa kropp. Självmordstankar och planer på att ta mitt liv. Enbart negativa, energilösa tankar. 

Jag måste försöka övertala mig själv att det här är det bästa för mig. Att läkaren faktiskt gjort bedömningen att jag är en fara för mig själv och för mina nära anhöriga. Att jag behöver se över min medicinering och få den hjälp jag faktiskt förtjänar. För nu får det fan räcka. Det här är anledningen till varför jag blir inlagd. För att öppenvården inte funkar som den ska. För att dom inte kan ge mig den hjälp jag behöver. Att jag inte ens kan få en samtalskontakt som vi tjatat om i snart två år. 
Nu hoppas jag på en medicinjustering och att läkaren jag kommer få träffa imorgon kommer att ta mig på allvar.

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0