Två år

Idag, för två år sedan publicerade jag denna text som förändrade våra liv på kort tid.
 
"Alla du möter kämpar med något. Något som en del inte har en aning om. Frågan är vad som är värst. Att känna allt på en och samma gång, eller att inte känna någonting alls? Känslorna som uppstår när man ser eller hör någonting som krossar ens hjärta är inte roliga. Vi alla har nog upplevt dom. I alla fall en gång. 
Jag känner en total maktlöshet och osäkerhet, oförmögen att handskas med situationen som vi lever i. All min personliga kraft är som bortblåst till och från, jag finner den snabbt på nytt runt familj och vänner. Jag älskar er allihop, och det borde jag säga oftare. Man ska ta vara på livet. Försöka leva det här och nu, men ibland är det svårt. Ibland händer saker som gör att de saker man trodde var självklara inte är de längre. Ibland händer saker som man inte har makt nog att bestämma eller styra över. Jag har fått godkänt att publicera detta inlägg.
 
Orden ifrån samtalet ekar fortfarande i mina öron, gräver sig djupare in i mina tankar. Förblir där. Det skär som en kniv som lätt tränger igenom en köttbit. Jag vill radera dagen. Leva i förnekelse. 
Han var så lugn. Han menade inte de han sa. Han sa bara så.. Dom hade inte hittat något ifrån biopsin. Allt var bara en stor lögn.. I mitt huvud.
Snälla.. Sluta.. Jag.Vill.Inte.Höra.Mer. Jag vill inte..
Förnekelsen spred sig snabbt i kroppen samtidigt som jag tittade på mina barn. Ville skrika rakt ut. Kasta iväg telefonen och stampa på den. Vakna upp, pusta ut.. Vakna ur mardrömmen.. Men det går inte att vakna ur den, jag lever i den. Vi lever i den. Sebastian har cancer. Så förlåt för att dina problem inte längre är så stora för mig."
 
Vi alla människor är individer. Stora som små. En del är långa, en del är korta. En del är smala och en del är tjocka. Vi vill bli behandlade på ett varsamt sätt och ses som de unika individer vi faktiskt är. Alla lever sitt liv och upplever saker och ting olika. En del saker som är jobbigt för mig kanske inte alls är jobbigt för någon annan och tvärtom. Alla har vi någonting i bagaget. Alla har vi minnen.. vackra som sorgsna. Alla bearbetar vi saker på olika sätt och det är okej. Det finns inget sätt som är rätt eller fel så länge det inte handlar om fara för en själv eller någon annans liv. 
Vi bär våra minnen med oss, en del lyftar upp oss, får oss att sträcka på oss och vara lyckliga. Medans andra väger tungt på våra axlar och får oss att kura ihop oss. Oavsett vad så ska man acceptera en annan för vad den är, och inte för den man själv vill. Man kan inte ändra på en annan människa utan att först ha rannsakat sig själv. Är jag en person som jag själv skulle vilja leva med? Om ja, varför? Om nej, varför inte?
Vi har alla våra styrkor som tar oss igenom vardagen, men vi har även våra svagheter som i en del situationer kan sätta käppar i hjulen.
För närvarande förbrukas min energi väldigt impulsivt. En inre stress gror i mig och det är svårt att hålla den i styr. Ska jag ens behöva göra det?
Den senaste veckan har varit väldigt omtumlande. Jag sover dåligt och drömmer väldigt mycket. Sömnen är väldigt viktig för mig, som för vilken annan människa som helst. Den har en stor betydelse för hur jag mår och hur jag tacklar min vardag. Just nu är jag i en svacka, och då sover jag sämre, jag har kort stubin och känner att jag väldigt ofta hamnar i konflikter. Jag är rädd för att fatta beslut eller ens lägga mig i en diskussion med någon. 
Det känns inte som att jag har någon koll på min styrkor och svagheter överhuvudtaget utan den ena spelar ut den andra. Jag vet innerst inne att jag varit med om det här förut, men nu väger saker och ting tyngre. Det här är inte alls som på de plan jag brukar ha mina svackor. 
Det finns nästintill inga saker jag vill ändra på i mitt liv, men det finns saker jag vill bli bättre på. Jag är till vardags en väldigt lycklig mamma. Mina barn mår bra och är friska. Vi delar otroligt mycket och jag får se hur dom utvecklas. Det är en gåva. Ibland är jag olycklig. Jag ska väl egentligen inte kalla det för att vara olycklig, snarare att det kommer nedgångar ibland som man behöver kämpa sig igenom. Hur lång tid det tar är en annan sak, men en sak är säker. Ibland måste man få låta det ta tid. Det går inte att lösa nästa hinder om man inte har passerat det som var innan och man ska inte bläddra till nästa kapitel utan att ha läst sidorna innan. Gör man det går man emot bearbetningsprocessen och i slutändan kommer saker ikapp en ändå.
 
Idag har jag och Sebastian en väldigt god relation. Vi pratar om allt, och kan ringa varandra även om det egentligen inte rör barnen, utan bara för att prata. Det gör mig glad. För mig är det viktigt att ha en god relation till den andra föräldern, om det är möjligt. Och för oss är det möjligt. Vi bråkar ibland, men det hör väl till när man är separerade och inte delar samma åsikter jämt. Barnen mår bra, och det är det viktigaste! 
Sebastian är en viktig pusselbit i mitt liv. Han finns ofta där för mig och barnen om jag behöver det.
Han är fortfarande en av de bästa vännerna jag har och det är jag tacksam för.

Agorafobi

I samband med att jag fick min diagnos bipolär sjukdom fick jag även diagnosen agorafobi. Jag skrev om de på min instagram och fick frågan vad agorafobi är för något, så jag tänkte förklara det för er med lättare ord här nedanför. Texten kommer ifrån ångestskolan. Klicka för att komma till deras hemsida! 
 
Agorafobi betyder "rädsla för öppna plaster". Men det stora problemet är egentligen en rädsla för panikattacker. Om man lever med agorafobi är man rädd för att vara i situationer där det kan vara svårt att fly, eller svårt att få hjälp snabbt om man skulle få en panikattack.
Man kanske exempelvis undvker stora affärer eller motorvägar eftersom de är svåra att fly ifrån eller tvingar en in i en situation som kan upplevas pinsam om man skulle f en attack. Rädslan för att göra bort sig spelar en stor roll i agorafobi.
Många som lever med agorafobi är inte bara rädda för själva attacken utan lägger mycket vikt vid vad andra ska tycka om de blir sedda med en panikattack. Det är vanligt att agorafobiker undviker flera blandade situationer. Några utav de vanliga är:
  • Platser med mycket folk, såsom matbutiker, varuhus eller restauranger.
  • Sängda utrymmen där man kan vara fast, såsom tunnlar, broar eller hissar.
  • Kollektivtrafik, såsom bussar, tåg, tunnelbanor eller flygplan.
  • Att vara ensam hemma.
Det förmodligen vanligaste temat i agorafobi är oron över att vara för långt hemifrån eller för långt ifrån en "säker person". (Vanligtvis partner, förälder, barn osv.) 
Det kan innebära att man inte kan köra bil själv eller bara en väldigt kort distans. I mer allvarligare fall kan man bara röra sig några meter ifrån sitt hus eller vara fast i huset helt och hållet.
 
Om man har agorafoi känner man sig inte bara rädd i vissa situationer utan tenderar att vara orolig hela tiden. Den här oron kommer ifrån att man förväntar sig att man kommer att hamna i en situation där man får panik. Vad skulle hända om man exempelvis blev ombedd att gå någonstans man vanligtvis undviker och var tvungen att förklara sig ur situationen? Eller vad skulle hända om man plötsligt blev ensam? På grund av dessa allvarliga restriktionerna i ens liv känner man sig ofta deprimerad. Den här depressionen kommer utav att vara maktlös och utan kontroll över ditt ständiga fobiska tillstånd.
Agorafobi är i de flesta fall sammankopplad med panikattacker. Först får man attacker utan någon klar anledning. (Panikångest) Efter ett tag märker man dock att attackerna oftast kommer i stängda situationer långt från hemmet och när man är ensam. Då börjar man bli rädd för dessa situationer och när man sedan aktivt börjar undvika dem har man utvecklat agorafobi. Därifrån kan man utveckla ett milt, måttligt eller allvarligt problem. I det milda fallet kan man känna sig obekväm i dessa situationer utan att undvika dem. Man fortsätter jobba och handla själv, men man går annars inte långt hemifrån. I måttliga fall börjar man undivka några situationer, såsom kollektivtrfik, hissar och att vara för långt hemifrån. Man ser bara vissa hinder med sitt tillstånd och flera andra situationer går bra att utföra långt hemifrån eller långt ifrån en säker person. Allvarligare fall av agorafobi kännetecknas av hinder i hela vardagen där man blir totalt obenägen att lämna huset utan hjälp.
 
Just varför vissa personer med panikångest utvecklar agorafobi är fortfarande oklart. Väldigt få utvecklar agorafobi utan att först ha panikattacken, men de finns.  Det är inte heller klart varför vissa utvecklar starkare fobi än andra i detta fallet.
Det som är klart är att agorafobi utvecklas på grund av en blandning av ärftlighet och miljön. Agorafobiker kan ha en förälder, ett syskon eller någon annan släkting som också har samma problem.
 
 
 
 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0