Torsdag

Såg en "vän" utanför psykiatrin idag. Hon tittade på mig men jag uppfattade inte vem det var då jag pratade i telefonen. Såg sedan vem det var. Hon hälsade inte. Det var som om vi aldrig varit vänner. Vi brukade alltid umgås och kunde prata i telefonen i timmar. Men den tiden är som bortblåst. Jag har förlorat så många vänner sedan jag blev sjuk. Förstår men ändå inte. Sjukdomen har förändrat mig till ett monster periodvis och jag vet att jag ibland kan låta väldigt sur och grinig fast jag inte är de. På ett annat plan är jag fortfarande samma person. Men nu är jag stämplad. Stämplad sjuk.
Man ska alltid rannsaka sig själv innan man går på någon annan. Leta aldrig problem hos andra förrän du rannsakat sig själv.
Fråga dig själv: Är jag en person som folk står ut med eller finns det något jag kan förändra hos mig själv innan? Man ska självklart inte förändra sig för att någon annan vill de. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar för just nu vet jag knappt själv vad jag skriver.

Idag kommer min kontaktperson hit. Jag vet inte hur planen ser ut och vet inte riktigt hur länge jag får vara ute. Hon vill väl mest kolla läget. Y är världens bästa. Bryr sig och tar också mitt mående på allvar. Finns alltid där och ställer upp för mig oavsett. Peppar mig och försöker att se och ta saker positivt. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan de år hon varit min kontaktperson. Hon har hjälpt mig med så mycket. Skickat in papper, följt med på möte efter möte.. gått på föreläsningar om psykisk ohälsa och försökt att socialisera mig.
Så tack Y för att du finns där för mig! ♡

Saknar barnen nå så fruktansvärt. Tänker på dom hela tiden och gråter en skvätt emellanåt. Jag hoppas att dom har det bra. Fast det vet jag ju egentligen att dom har. S är världens bästa pappa och fixar det här otroligt bra. Jag hoppas att han får bra hjälp nu när jag är inlagd och inte kan avlasta honom.

Pratade med en sjuksköterska idag om att jag skulle vilja åka hem och hämta lite kläder. Dom skulle ta upp de imorgon på ronden.
Jag var tydlig med att jag inte bör åka hem själv. Utan jag behöver stöd och hjälp av mamma. Jag vågar inte riktigt lita på mig själv än. Det känns fortfarande som om jag vill göra något impulsivt, typ skada mig själv. Det är som om någon talat om för mig att det är rätt och bäst för stunden.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0