Grinig

Det känns som om det enda jag gör är att klaga. Men livet suger verkligen för tillfället. Jag känner mig sur och grinig konstant. Varför vill jag dö samtidigt som jag har dödsångest? Det går liksom inte ihop. 
Jag litar inte på mig själv för tillfället. Jag vet hur mörka tankar kan få en att göra impulsiva saker. Såsom att skada sig själv. Kroppen skriker efter hjälp och jag tänker inte på vilka konsekvenser mina handlingar kan få när jag är sjuk. Jag har helt enkelt inget konsekvenstänk.
Många säger "tänk på barnen", men när man är där nere. När man fallit över klippkanten så finns inget annat än mörka tankar. Det känns så jävla själviskt att säga de, men det är sanningen. Jag tänker ofta att barnen skulle klara sig utan mig, utan sin sjuka mamma. Men innerst inne i mig så finns dom i mina tankar hela tiden och dom är största anledningen till att jag lever idag. Jag behöver dom och dom behöver mig också.

Inatt blev jag väckt två gånger. Jag somnade vid 21. Sen väckte personalen mig vid 22.15 och gav mig nattmedicin. Blev så sur. När jag för en gångs skull somnat i tid och sover så blir jag väckt av EN jävla tablett jag lika gärna kan sluta med. Melatonin... somnade tillslut om och fick sova till halv 1. Då vaknar jag av att min rumskompis tänder lampan. Blev såå förbannad och nästan skrek åt henne. Jag sa något i stil med "Jag tycker inte att det är okej att du tänder lampan såhär sent när jag ligger och sover. Då får du gärna tända sänglampan". Hon bad om ursäkt och sa att hon behövde byta om. I vilket fall som helst så somnade jag om och kunde sova hela natten. Så skönt, att äntligen sovit någorlunda bra.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0