Att ha barn när man är sjuk

Jag har gråtit konstant två dagar i rad. Haft hemskt huvudvärk och illamående. Det är tydligen två väldigt vanliga biverkningar av det nya läkemedlet dom satt in.
Självmordstankarna som nästintill försvunnit har kommit tillbaka och igår tänkte jag kliva framför en bil som kom i väldigt hög hastighet. Jag tänkte inte där och då vilka konsekvenser det kunde fått. Jag är sjuk, i huvudet och just då fanns ingen spärr. Jag tänkte inte överhuvudtaget.

När man har psykisk ohälsa påverkar det hela familjen/nära anhöriga både känslomässigt och praktiskt. Mina barn är sårbara eftersom de är beroende av mig även om jag bara har dom varannan helg. Jag känner stark oro för hur mina barn verkligen har det hos mig samtidigt som jag vet att S aldrig skulle lämna dom till mig om han trodde att de for illa. Jag är väldigt mån om att mina barn ska ha det bra. Jag har behov av att prata om min föräldraroll vilket jag gör hos min  arbetsterapeut.
Eftersom mina barn fortfarande är små så kan det vara svårt för dom att förstå vad det är som händer runtomkring dom. Jag tänker ofta att jag inte vill oroa dom med mitt mående. Samtidigt vet jag att man ska visa känslor utåt. Men jag försöker att undvika det just den helgen dom är hos mig.
Det viktiga för mig är att visa barnen att det absolut inte är deras fel att jag är sjuk. Något mer som är viktigt är att de får behålla sina vardagliga rutiner så långt det är möjligt samt att det är viktigt att de aldrig ska behöva känna sig ensamma.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0