Läkarsamtal

På grund av alla biverkningar jag fått av Valdoxan (illamående, huvudvärk och tappad matlust) så fick jag idag träffa läkaren. Jag grät såklart innan och hyperventilerade för att jag var så nervös. Jag förstår inte varför det blir så. Det är bara ett läkarsamtal Sara. Det sitter bara i ditt huvud att du ska bli utskriven. 
Ja, så är det. Är livrädd över att bli utskriven för fort eftersom jag blivit utkastad en gång förut.
I vilket fall som helst så gick samtalet bra. Läkaren har en plan. Och den ser ut såhär.
  • Sätta ut Valdoxan.
  • Sätta ut Olanzapin.
  • Sätta in Seroquel.
Det känns mycket bra. Seroquel åt jag under gymnasiet och det är den medicinen jag funkat bäst på. Anledningen till att dom satte ut den var för att dom ville sätta in ADHD-medicin istället. Men nu är vi tillbaka till den igen. Jag hoppas verkligen att den kommer att hjälpa mig. Troligtvis blir jag kvar i två veckor till på grund av att det tar två veckor att sätta ut Olanzapin. Det stör mig inte. Jag är glad över att jag får hjälp på plats istället för att mixtra hemma.
Läkaren frågade även hur jag mådde osv. Jag svarade att det känns sådär. Jag har haft tuffa dagar sedan i fredags. Berättade för läkaren hur permissionen gick. Även om den inte gick så bra nu så tyckte läkaren ändå att jag skulle fortsätta försöka ta dagspermissioner i den mån jag orkar.

Helt klart ett godkänt läkarsamtal. Hoppas ni alla mår bäst ♡

Permission

Igår hade jag permission under dagen. Tanken var att jag skulle prova vara ute i det verkliga livet. 
Mamma kom och hämtade mig efter lunch. Vi åkte till affären och sedan hem till mamma. Det gick bra trots lite ångest.
Efter ett tag åkte vi hem till mormor och skulle fira midsommar. Vi var inte många alls så det kändes skönt. Jag hade nog inte klarat av att träffa hela släkten i mitt tillstånd.
Allt gick bra till en början, vi fikade och pratade om allt möjligt. Mitt under denna stund hände något jag inte alls kände av. Jag fick världens panikångestattack. Jag behövde luft så jag flydde ut ur huset. Tårarna sprutade och jag kände mig värdelös. Värdelös som inte ens klarade av att fira midsommar med min familj. 
Mamma körde tillbaka mig på en gång. Tårarna fortsatte forsa ned för mina kinder. 
Jag orkade inte. Jag kände hur negativa tankar tog över mitt huvud. Helt plötsligt ville jag dö igen. 
När vi kommer tillbaka så pratar mamma med personalen. En sjuksköterska kommer in med lugnande och pratar med mig och mamma. 
Jag hade inget att säga. Mina svar var bara "jag vet inte." För precis så är det. Jag vet inte alltid varför jag får ångest.
Jag försöker dag in och dag ut att överleva. Det är så jävla svårt stundvis. Ska jag dö? Vill jag leva? Det känns som om den här depressionen manipulerar mig. Leker med mig. Ska jag ta en överdos eller ska jag hänga mig själv? Hemska tankar jag inte kan styra över.

Idag var jag ledsen på morgonen också. Jag hade ångest över att träffa mina barn. Varför får jag ens de? För dom är jag mamma. Inte sjuk. Dom behöver mig. Jag behöver dom. 
Fick bara träffa sonen då dottern blivit sjuk. Men det kändes så jävla skönt efteråt. Jag klarade det här också. Finns inget mysigare än att få krama om sina barn. Speciellt eftersom jag varit utan dom så länge nu. Men en vacker dag ska vi vara tillsammans igen ♡

Tre veckor

Jag har varit lite dålig på att uppdatera. Det är för att jag antecknar mycket på papper för tillfället.
Nu har jag varit inlagd i tre veckor. Min längsta inläggning hittills. Det rör mig inte. Jag är där jag är pga att jag är i en djup depression. Den här depressionen är något utöver de vanliga små deppiga stunderna jag brukar ha. Det var riktigt längesen jag mådde som jag gör nu.
Har inte fått träffa läkaren den här veckan. Dock så har sjuksköterskorna förmedlat till läkaren de jag vill ha sagt. Han tog beslut igår om att höja dosen på Valdoxan. Eftersom jag har Valdoxan i blodet redan så kommer höjningen ge mig biverkningar men i mindre skala. Jag hoppas ju såklart att jag slipper biverkningar då dom var hemska när de satte in läkemedlet från början. Mycket mer självmordstankar, ångest, huvudvärk och illamående. Jag grät konstant i en vecka.

Jag har blivit mer paranoid. Jag tror att alla ljuger för mig och att jag är avlyssnad. Tror även att det finns dolda kameror överallt på hela avdelningen. Japp. Monster sover inte under sängen, de sover i mitt huvud. Stämplad sjuk och galen.


mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0