Släpp mig fri

"Utanpå så tror ni att jag är så glad. Men egentligen kämpar jag för att klara av en enkel dag.. Ni ser hur jag skrattar, och ni ser hur jag ler, Men inuti min kropp så orkar jag inget mer... Jag vill dölja min smärta så ni tror att det är perfekt för mig, men hur ska jag kunna spela, vet jag ens de själv? Spelet det är svårt och det finns inga regler, man får göra vad man vill utan att nån ser det.. Hålet i hjärtat, det kryper längre upp, sen stannar det i halsen, sen åker det ut ur munn. Jag äter men jag svälter ändå, får ingen näring, energi eller så.. Jag går in på mitt rum och lägger mig i sängen, Jag vill bara vara ensam men då kommer ångesten.. Jag lever kontrollerat, Jag får aldrig vara ensam. Att ha det tyst och vara själv , det är min längtan.
Pojkar och flickor, det finns många som mår dåligt, En del har fulla hjärtan, fast mitt är ihåligt. Dom säger åt mig att vara glad men hur lätt är det att vara om man känner som man gör. Då kan man ingeting klara. Jag vill att ni ska tro att jag är en lycklig tjej med framtid, fast sanningen är, såren bränner nog föralltid. Ingen vet det innersta, inte ens dom närmsta. Om jag säger min sanning, det är alldeles för hemskt... Jag vet inte om jag vågar ta mitt eget liv och vara feg... Men mitt liv är precis som en jävla lek. kan ni sluta någon gång och bara lämna mig ifred? Jag älskar dom som bryr sig, men inte ni andra har fel. Vilken väg ska jag vandra nu och vart ska jag gå? Är det någon som vet? Nått du kan svara på? Du kollar ner på mig, och jag känner hur du spottar.. Allt det du en gång var, det var fan på låtsas..."

Paranoid?

Livet känns så himla orättvist just nu. Jag är inne i en jobbig period igen och vet innerst inne att jag behöver hjälp att hantera detta. Men utan samtalskontakt går det inte. Samtalskontakt har jag förövrigt väntat på i över ett år nu. Senaste gången jag var i väg var i januari 2017. Därefter ansåg dom att jag var där frisk för att ha en kurator/psykolog. 

Det börjar gå för långt och trots kontakt med psykiatrin två gånger har jag fortfarande inte fått någon ny tid till läkare.
Jag är misstänksam och rädd för allt i min omgivning. Har svårt att lita på människor vilket gjort att jag inte pratat eller anförtrot mig till någon. Jag är helt enkelt rädd för att andra ska missbruka förtroendet. 
Jag tolkar det mesta negativt för tillfället och har svårt att glömma och förlåta. Det är jag ledsen för.
Det är även svårt att duscha igen. Där inne är jag naken. Sårbar, utan kontroll. Det blir ett stressmoment.
Jag vågar knappt sova för att jag har en enorm dödsångest. Rädd för att jag ska somna och aldrig mer vakna.
Rädd för att gå utanför dörren då jag tror att någon är ute efter mig. Samtidigt som jag är rädd över att vara hemma också. Allt kan hända. Vad som helst för tillfället.

Jag vill bara vara en normal, vuxen människa. Kunna ha mina barn på halvtid och älska livet. Det gör jag inte just nu.


mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0