Tack

Ensam blir stark, det har jag lärt mig med tiden.
Livet känns relativt stabilt även om jag stundtals kvävs utav min ångest. Jag ger inte upp så lätt även om vägen känns krokig och lång just nu. Jag kommer att ta mig igenom även det här.
Jag vill tacka mig själv för att jag kliver upp varje morgon och försöker så gott jag kan. Jag vill tacka mig själv för att den här skiten inte besegrar mig helt. Jag vill tacka mig själv, som står ut med mig själv och för att tålamodet finns där.
Jag ger aldrig upp för att jag vet att det någon gång är min tur att få bli frisk. Eller frisk kommer jag aldrig bli, men jag strävar efter ett liv symtomfri från denna helvetes sjukdom. Mediciner kommer jag att få äta resten av mitt liv, troligtvis.

Jag vill tacka min mamma återigen. Utan henne hade detta inte varit möjligt. Tack för att du stöttar mig och sträcker ut en hand oavsett hur du mår. Tack för att du finns här i vått och torrt för mig och mina barn. Du finns alltid där och lyssnar på mig som ingen annan kan.
Du kämpar för mig mot alla odds trots att jag ibland har sårat dig med likgiltighet eller tanklöshet. 
Tack för ditt tålamod när jag begår misstag såsom mitt självskadebeteende. Tack för alla de gånger du lättat bördan ifrån mina axlar så att jag inte skulle lida. Tack för att du alltid "sovit" med ett öga öppet tills du hörde att jag kom hem sena kvällar/nätter. Tack för att du haft tålamod att lära känna mig till den grad att du vet hur jag tänker och känner. 
För varje steg jag tar så tar du ett kliv bredvid. Dag efter dag lever du för mig. För oss.
Tack för att du är min bästa vän igenom allt. Jag älskar dig mamma! 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0