Tretton veckor

Klockan är 06 och jag är klarvaken. Det är lugnt och tyst inne på avdelningen. Alla sover, såklart.
Hela tretton veckor har passerat och jag är fortfarande kvar. Hade läkarsamtal igår och det var riktigt jobbigt. Läkaren är väldigt rak på sak. Men igår hade jag skrivit ett brev till läkaren som han läste upp. Mitt i brevet säger han att brevet känns konstruerat. Jag blev helt stum. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände bara varför i helvete skulle jag ljuga om hur jag tänker och känner? Jag har lättare för att skriva. Så är det bara.
I vilket fall som helst så ska vi ha ett vårdplaneringsmöte med kommunen, boendestöd och min arbetsterapeut. Mamma ska också vara med om hon kan. Därför kommer jag att kvarstanna på avdelningen ett tag till. Hur länge det blir exakt har jag ingen aning om. Men jag hoppas inte att det blir långvarigt. Det är inte speciellt roligt att vara inlagd efter såhär lång tid. Det enda positiva är att man har sina rutiner som man sedan ska försöka hålla när man kommer hem. 
Jag brukar absolut inte vakna såhär tidigt, men har haft störningar i sömnen nu i två dagar. Drömt mycket mardrömmar och konstiga drömmar. 
För övrigt känns det inte bra för tillfället. Har dippat igen efter att ha mått ganska bra ett tag. Jag har fått tillbaka mina självmordstankar och mitt huvud sprängs av för mycket tankar som vill ut. Vill skrika rakt ut helt enkelt. Slå sönder mig och bara gråta ut all skit. Men det går inte. Läkaren sa "Minsta lilla skada på dig själv och du åker ut." 
Det är tufft men jag måste lära mig att handskas med mitt självskadebeteende. Men här är dörrarna låsta. Jag kan slappna av på ett annat sätt och känna någon form av lugn. Här är jag inte ensam.

Det är något jag kommer att sakna efter min vårdtid. Alla människor runtomkring en. Man är aldrig ensam och vi är ett gäng som har varandra. Som har varit här länge också, och det känns så skönt. Även om alla är här av en anledning så pratar vi öppet om nästan allt. Blir det för mycket eller om en inte orkar så säger man självklart till.
Sen har vi även personalen där det finns både guldkorn och pepparkorn. Jag skrev i mitt brev till läkaren att jag har svårt för att anförtro mig till personalen pga att jag är rädd för att de ska missbruka mitt förtroende. Och det är riktigt jobbigt att behöva känna så.
Katastroftankarna är många och jag tror alltid det värsta om alla nya patienter som kommer in. Tror att folk vill mig illa. Oavsett om det är någon jag känner eller inte. Riktigt frustrerande.

Sen har vi ju det här med stödet. Jag har bra stöd från min familj, ett förstående ex. Men jag saknar det där lilla extra.. INGEN av mina så kallade "vänner" har hört av sig under min tid här på sjukhuset. Så de klassas nog inte ens som vänner längre, tyvärr. Och de kan jag också känna är jobbigt. Jag vet att jag inte varit världens bästa vän pga mitt mående, men är inte vänner till för att stötta? Och finnas där i svåra stund? Jag tycker i alla fall de. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0