Tretton veckor

Klockan är 06 och jag är klarvaken. Det är lugnt och tyst inne på avdelningen. Alla sover, såklart.
Hela tretton veckor har passerat och jag är fortfarande kvar. Hade läkarsamtal igår och det var riktigt jobbigt. Läkaren är väldigt rak på sak. Men igår hade jag skrivit ett brev till läkaren som han läste upp. Mitt i brevet säger han att brevet känns konstruerat. Jag blev helt stum. Visste inte vad jag skulle säga. Jag kände bara varför i helvete skulle jag ljuga om hur jag tänker och känner? Jag har lättare för att skriva. Så är det bara.
I vilket fall som helst så ska vi ha ett vårdplaneringsmöte med kommunen, boendestöd och min arbetsterapeut. Mamma ska också vara med om hon kan. Därför kommer jag att kvarstanna på avdelningen ett tag till. Hur länge det blir exakt har jag ingen aning om. Men jag hoppas inte att det blir långvarigt. Det är inte speciellt roligt att vara inlagd efter såhär lång tid. Det enda positiva är att man har sina rutiner som man sedan ska försöka hålla när man kommer hem. 
Jag brukar absolut inte vakna såhär tidigt, men har haft störningar i sömnen nu i två dagar. Drömt mycket mardrömmar och konstiga drömmar. 
För övrigt känns det inte bra för tillfället. Har dippat igen efter att ha mått ganska bra ett tag. Jag har fått tillbaka mina självmordstankar och mitt huvud sprängs av för mycket tankar som vill ut. Vill skrika rakt ut helt enkelt. Slå sönder mig och bara gråta ut all skit. Men det går inte. Läkaren sa "Minsta lilla skada på dig själv och du åker ut." 
Det är tufft men jag måste lära mig att handskas med mitt självskadebeteende. Men här är dörrarna låsta. Jag kan slappna av på ett annat sätt och känna någon form av lugn. Här är jag inte ensam.

Det är något jag kommer att sakna efter min vårdtid. Alla människor runtomkring en. Man är aldrig ensam och vi är ett gäng som har varandra. Som har varit här länge också, och det känns så skönt. Även om alla är här av en anledning så pratar vi öppet om nästan allt. Blir det för mycket eller om en inte orkar så säger man självklart till.
Sen har vi även personalen där det finns både guldkorn och pepparkorn. Jag skrev i mitt brev till läkaren att jag har svårt för att anförtro mig till personalen pga att jag är rädd för att de ska missbruka mitt förtroende. Och det är riktigt jobbigt att behöva känna så.
Katastroftankarna är många och jag tror alltid det värsta om alla nya patienter som kommer in. Tror att folk vill mig illa. Oavsett om det är någon jag känner eller inte. Riktigt frustrerande.

Sen har vi ju det här med stödet. Jag har bra stöd från min familj, ett förstående ex. Men jag saknar det där lilla extra.. INGEN av mina så kallade "vänner" har hört av sig under min tid här på sjukhuset. Så de klassas nog inte ens som vänner längre, tyvärr. Och de kan jag också känna är jobbigt. Jag vet att jag inte varit världens bästa vän pga mitt mående, men är inte vänner till för att stötta? Och finnas där i svåra stund? Jag tycker i alla fall de. 

ECT

Har haft en riktigt tuff vecka. Ibland händer saker som man inte kan kontrollera eller styra över. I förrgår hade jag bestämt mig efter ett läkarsamtal med underläkaren att jag skulle rymma härifrån sista kvällsciggen och ta mitt liv. Underläkaren hade sagt att dom i princip inte kunde hjälpa mig mer. Jag skulle hem, på vägen tänkte jag hämta ut läkemedel från apoteket. Jag tänkte ta en överdos och jag tänkte hänga mig. 
Där och då fanns ingen i mina tankar. Jag var instängd. Fångad i min egna värld. Jag hade inte svarat mamma på hela dagen. Inte pratat med någon förutom en gammal medpatient. Sagt till personalen att dom inte fick släppa in mamma om hon skulle komma förbi.
Timmarna gick och jag kände mig mer säker än någonsin. Men då hände något. Något som jag idag är tacksam över. Min mamma hade ringt till avdelningen och uttryckt sin oro. Så under kvällen kom en sjuksköterska och tittade på mig lite argt, pekade och sa med allvarlig ton "Du och jag ska prata!" 
Vi gick in i lugna rummet och satte oss ner. Hon hinner bara säga "Din mamma har ringt!" Så bryter jag ihop. Jag gråter och gråter, försöker få fram ord som bara försvinner. Tårarna rinner längs mina kinder och tillslut får jag fram hur jag känner. Hur jag mår. Och sist berättar jag om min plan och säger att dom inte borde släppa ut mig. Där och då ändrades min övervakningsgrad till 3C med personal. Jag får alltså inte gå ut utan personal.

Idag hade jag läkarsamtal. Vi har en ny läkare, igen. Dock var hon jävligt bra. Jag fick berätta hur jag mår och hur jag känner och hon fick säga sitt. Vi pratade om mina självmordstankar och mitt tvångsbeteende. Med tanke på hur länge jag varit deprimerad så föreslogs ECT - elbehandling. Jag sa att jag inte ville ha ECT och frågade om en annan utväg. Till en början tänkte läkaren sätta in ett antidepressivt läkemedel med ändrade sig och beslutade åt mig att ECT var prio 1. Läkaren ansåg att jag inte var kapabel till att fatta egna beslut i dagsläget pga min depression och mitt mående. Jag frågade även om jag fick gå ut med anhörig vilket jag inte fick då läkaren tyckte det skulle skötas av professionella, vilket jag förstår.
Fick även sömntablett till natten för att kunna somna då jag har svårt med att komma till ro och sova.
Att få ECT känns jätte läskigt och är som sagt ingenting jag vill. Men jag ser ingen annan utväg längre. De som skrämmer mig är sövningen trots att jag blivit sövd tre gånger tidigare. Och nu är sövningen betydligt kortare tid än de tre tidigare gångerna. Det handlar om minuter.
ECT-behandling innebär att man med korta och snabba elektriska impulser skapar ett krampanfall så kallat epileptiskt anfall. Anfallet leder till en påverkan av viktiga signalsubstanser i hjärnan. Det är samma substanser som påverkas av antidepressiva läkemedel.
Vill ni läsa mer så googla er fram.

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0