Mitt namn är Sara..

Jag har en allvarlig psykisk sjukdom. Jag kommer att få leva med den resten av mitt liv. Det är en ständig kamp. En kamp om överlevnad. Det värsta med denna sjukdom är att den inte syns på utsidan. Jag bestämde mig. Jag tänker inte skämmas eller hålla käften. Därför valde jag att starta min blogg om mitt liv. Jag vill vara en förebild för andra i liknande situationer. De som själva lever med sjukdomen samt anhöriga till andra med sjukdomen. 
Jag kommer att få äta mediciner troligtvis resten av mitt liv. Varje dag, morgon och kväll. Dom gör mig inte frisk. Dom hjälper mig enbart att få en fungerande vardag. En del dagar fungerar det alldeles utmärkt medan andra dagar är sämre.
En del dagar är minnet trasigt, jag har svårt att hitta ord och fastnar. Andra dagar kan allt fungera utmärkt och jag känner mig oövervinnerlig. Sådär bra så att jag nästan kan rädda världen.
Men det finns något som en del inte förstår. Biverkningarna av denna sjukdom. Den största biverkningen är den fysiska tröttheten. Inte bara i kroppen utan även i huvudet. Där i huvudet går nästan allt på högvarv konstant. 
Jag kan le och se glad ut men inombords skriker jag. Det pågår ett krig bland alla känslor. 
 
Ibland när jag är ute bland folk och ser någon jag känner så gömmer jag mig en del tillfällen. Vet ni varför? För att slippa frågan "Hur mår du?"  Mitt svar blir oftast "Jag mår bra, lite trött." Trött för mig är inte trött som i att behöva sova en extra timma. Det är att, som jag skrev, vara fysiskt trött. I hela kroppen och i huvudet. I huvudet vill man bara dö för en stund.

En annan jobbig bit är självmordstankarna. Jag vill ibland ta mitt liv, men jag vill inte dö. Det är så ologiskt. Jag har en enorm  dödsångest men känner ibland att det bästa för alla runtomkring mig är om jag försvinner. Så alla i min familj slipper se mig lida. Så att dom slipper lida. Så dom slipper bära denna sjukdom tungt vilande på även deras axlar.

Mitt namn är Sara. Jag är sjuk. Men jag är inte min sjukdom. Detta är en del utav mig och min sjukdom kallas bipolär typ 2 med psykostiska inslag.

Hemma

Nu är jag hemma igen efter att ha sovit hos mamma sedan jag blev utskriven. Ville inte alls åka hem och min läkare tyckte att det vore bra om jag hade sällskap ett par dagar när jag kom hem. 


Idag när jag klev innanför dörren kom ångesten direkt. Det är något med lägenheten. Det är så mycket som spelas upp i mitt huvud. Så mycket som hänt innanför stängda dörrar som gör att ångesten riktigt sliter tag i mig. 
Det är något jag måste jobba på för det handlar enbart om mig själv och mina tankar. Det finns inga röster. Och det finns ingen som lever ihop med mig förutom barnen. Det är så jag måste tänka.
Jag måste lära mig att vara ensam. Försöka ta vara på det och strukturera upp en hållbar vardag.
Det är dock svårt att handskas med röster. Hos mig leder det till oro. En känsla av att vara övervakad och förföljd. Som en känsla att bli styrd utifrån. Det leder i sin tur till vanföreställningar, ångest, rädsla och ibland förvirring. Ibland uppfattar jag det även som om andra runtomkring mig vill mig illa.

Jag har varit ute och gått varje dag hos mamma. Jag hade glömt bort hur skönt det faktiskt är att promenera. Speciellt på gryta. Det är något med gryta jag bara älskar. Det finns fin miljö att gå i. Här på Sandgärdet och Haga är det bara fullt med hus överallt. Inte lika trevligt.

Nu ska jag lägga mig i sängen och sniffa lite på en tröja som K har glömt här. Saknar han nå så fruktansvärt.

Utskriven

Idag blev jag utskriven trots att mitt mående inte förbättrats. Det försämrades utav en inkommande patient och därför fattades beslutet att låta mig få åka hem. Det känns ändå rätt skönt.

Läkaren tyckte ändå att mitt mående var helt okej, vilket jag håller med om. 
Han tyckte att jag så fort jag återhämtat mig skulle försöka komma igång med någon aktivitet samt träna eller bara kanske gå ut och ta promenader. Även de håller jag med om. Men det tar tid för mig att återhämta mig. Det vet jag själv. Jag vet även att jag mår bättre av att komma ut och röra på mig.

Jag ska även tänka på allt som jag och sjuksköterskan pratade om. Även han nämnde att jag skulle behöva komma igång med något samt att jag ska sjunga så mycket jag bara kan. Terapi ni vet. Musik som betyder så mycket för mig.

Nu har jag landat hemma hos mamma efter ett besök hos min ordinarie läkare. Fasen så bra hon är. Hon förstod inte varför dom suttit olanzapinet. Hon höjde istället dosen på den och sa att jag absolut inte ska må som jag gör. 
Vi pratade även rent allmänt om allt möjligt vad gällde mitt mående som tas på största allvar. Så nu väntar jag på samtal ifrån henne inom tre till fyra veckor. Efter de blir det nya prover samt ett fysiskt besök. 

Tack till alla er som följer min resa. Det betyder mycket för mig! 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0