Hej dödsångest

Jag har inte kunnat vara ensam sedan jag blev utskriven. Det har tagit hårt på mig då jag vill vara självständig på alla sätt och vis. 

Sedan jag blev utskriven har jag bott hos mamma. Jag började känna av ett lugn. Jag har verkligen försökt leva i nuet. Tagit en dag i taget. Försökt ta till mig glädjen i mitt liv. Det har gått bra och jag hade en toppen helg med barnen. Vi firade Malte som fyllt två år. Vart tog den tiden vägen?

Lika fort jag kände mig pånytt född av alla fantastiska människor som kom och firade Malte, lika fort togs glädjen ifrån mig.

Jag har något som tynger mig. Jag känner mig sliten. Sliter som ett djur för att få känna glädje. Jag känner mig otillräcklig och oduglig. Jag städar, tvättar, diskar och lever på hoppet. Hopper om att barnen snart ska kunna bo hos mig på halvtid.
Jag försöker varva ned efter en dag, tuff som inte tuff. Men som sedan inte kan slappna av, stänga ögonlocken och njuta av några "härliga" timmas sömn.
Jag går i samma kläder varje dag med en bulle på huvudet och vill helst bara lägga mig ner i fosterställning och gråta. Jag har noll aptit. Jag försöker njuta av lugnet, men hjärnan skrattar åt mig. 

Hej dödsångest. Du är inte saknad, inte välkommen. Du kommer oinbjuden och vägrar släppa taget om mina tankar. 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0