Ett år

Det har gått ett helt år sedan jag fick min diagnos bipolär sjukdom. Ett jävligt tufft år lämnar jag bakom mig. För mig har det här varit det värsta året i mitt liv. Under detta år har jag mött både stora och små utmaningar. 

Bipolär sjukdom uppstår när något går fel i hjärnan och beror inte på någon form av svaghet. Det är besvärligt att leva med och drabbar inte enbart en själv. Det drabbar även anhöriga, vänner och närstående. 
För mig innebär det här ett känslomässigt kaos och en inre kamp. Jag måste ständigt förhålla mig till sjukdomen, även under friska perioder.

Jag hatar att jag har bipolär sjukdom. Samtidigt som jag är glad över att ha fått veta vad som är fel på mig. 
Jag hatar att den tagit ifrån mig all min glädje. Jag hatar att mina barn har drabbats. Jag hatar att jag inte kan ha barnen mer än varannan helg just nu och jag hatar hur mycket jag missat vad gäller barnen. Jag känner både skuld och skam och gråter ofta pga det här.
Eftersom bipolär sjukdom är så sammanflätad med den man är, så är det svårt att leva med skam och skuld. I alla fall för mig. Det ger mig grov ångest. 

Jag har inte haft min diagnos tillräckligt länge för att ha lärt mig att leva med sjukdomen. Det tar tid och det är svårt att hitta strategier. Allt jag vill är att hamna i något mellanläge. Mellan de depressiva perioderna och de hypomana perioderna. Tyvärr tar det tid att återhämta sig.

När jag var inlagd så skickade dom äntligen en remiss igen till kurator. Dock har jag redan väntat i 11 månader. Nu ska jag vänta ytterligare 3-6 månader. Bättre sent än aldrig. Om det är något som är illa vad gäller psykiatriskt vård så är det väntetiden. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0