Att vara ifrån barnen

Igårkväll kom det ikapp mig igen. Jag grät som ett litet barn och tårarn bara sprutade. Barnen är min svaga punkt. Det krävs inte mycket prat om dom för att få mig att börja gråta. Jag är så ledsen över all den tid jag missat med dom under det året som gått. Tid som inte kommer igen. Det som har hänt har hänt, och jag får ta vara på de dagar jag faktiskt har barnen. Det går bra. Jag har mycket bättre tålamod än vad jag haft innan, och känner mig mycket bättre efter inläggningen. 

Jag går för tillfället en väldigt nyttig föräldrautbildning som heter ABC - Alla barn i centrum. Där har jag fått lära mig mycket. Till exempel hur man visar kärlek till sina barn. Hur vill jag vara som förälder? Hur gör man för att de nära relationerna ska fungera? Hur påverkar man varandra? Hur kan jag vara en bra förebild för mina barn? 

Barns behov av uppmärksamhet är medfött och livsviktigt eftersom de inte klarar sig på egen hand. Barn lär sig fort hur de ska göra för att få uppmärksamhet. Om barnet inte får tillräckligt med positiv uppmärksamhet så finns risken att de kommer att söka efter negatv uppmärksamhet. Vi pratar även mycket om BUSA-tid. 
  • Barnet styr - Följa barnets intiativ. Lyssna och låt barnet styra. Undvik att ställa frågor eftersom de kan styra barnet. Tänk på att inte ta över om du ger barnet hjälp.
  • Uppmuntra barnet - Barnet ska få njuta av din fulla uppmärksamhet. Visa uppskattning.
  • Sätt ord på det barnet gör - Upprepa gärna de barnet gör eller säger. Ett sätt att bekräfta barnet och visa att du lyssnar.
  • Alla dagar - En liten stund varje dag är bättre än att ha längre stunder mer sällan. Att planera stunder i förväg eller göra dem till en rutin ökar sannolikheten att de blir av.
Vi har även pratat om samspelskedjan och att förebygga konflikter.
 
 
 
Till sist vill jag bara tacka Sebastian.

Sebastian är en fantastisk pappa och gör ett otroligt bra jobb med våra gemensamma barn. Han är den pappan som låter världen stanna för en stund och bara ägnar sig åt våra barn. Barnen älskar honom och hans tokiga lekar och berättelser. Hans personlighet och hans stora hjärta. En stor trygg famn som barnen vilar i. Han är den pappan som vet hur man ska skydda andra från allt de onda och är en bra förebild för båda barnen. 

Tack för att du är du. Tack för allt du gjort och kommer att göra. Jag är så oerhört tacksam att just du är pappa till mina barn.

Hej dödsångest

Jag har inte kunnat vara ensam sedan jag blev utskriven. Det har tagit hårt på mig då jag vill vara självständig på alla sätt och vis. 

Sedan jag blev utskriven har jag bott hos mamma. Jag började känna av ett lugn. Jag har verkligen försökt leva i nuet. Tagit en dag i taget. Försökt ta till mig glädjen i mitt liv. Det har gått bra och jag hade en toppen helg med barnen. Vi firade Malte som fyllt två år. Vart tog den tiden vägen?

Lika fort jag kände mig pånytt född av alla fantastiska människor som kom och firade Malte, lika fort togs glädjen ifrån mig.

Jag har något som tynger mig. Jag känner mig sliten. Sliter som ett djur för att få känna glädje. Jag känner mig otillräcklig och oduglig. Jag städar, tvättar, diskar och lever på hoppet. Hopper om att barnen snart ska kunna bo hos mig på halvtid.
Jag försöker varva ned efter en dag, tuff som inte tuff. Men som sedan inte kan slappna av, stänga ögonlocken och njuta av några "härliga" timmas sömn.
Jag går i samma kläder varje dag med en bulle på huvudet och vill helst bara lägga mig ner i fosterställning och gråta. Jag har noll aptit. Jag försöker njuta av lugnet, men hjärnan skrattar åt mig. 

Hej dödsångest. Du är inte saknad, inte välkommen. Du kommer oinbjuden och vägrar släppa taget om mina tankar. 

Ett år

Det har gått ett helt år sedan jag fick min diagnos bipolär sjukdom. Ett jävligt tufft år lämnar jag bakom mig. För mig har det här varit det värsta året i mitt liv. Under detta år har jag mött både stora och små utmaningar. 

Bipolär sjukdom uppstår när något går fel i hjärnan och beror inte på någon form av svaghet. Det är besvärligt att leva med och drabbar inte enbart en själv. Det drabbar även anhöriga, vänner och närstående. 
För mig innebär det här ett känslomässigt kaos och en inre kamp. Jag måste ständigt förhålla mig till sjukdomen, även under friska perioder.

Jag hatar att jag har bipolär sjukdom. Samtidigt som jag är glad över att ha fått veta vad som är fel på mig. 
Jag hatar att den tagit ifrån mig all min glädje. Jag hatar att mina barn har drabbats. Jag hatar att jag inte kan ha barnen mer än varannan helg just nu och jag hatar hur mycket jag missat vad gäller barnen. Jag känner både skuld och skam och gråter ofta pga det här.
Eftersom bipolär sjukdom är så sammanflätad med den man är, så är det svårt att leva med skam och skuld. I alla fall för mig. Det ger mig grov ångest. 

Jag har inte haft min diagnos tillräckligt länge för att ha lärt mig att leva med sjukdomen. Det tar tid och det är svårt att hitta strategier. Allt jag vill är att hamna i något mellanläge. Mellan de depressiva perioderna och de hypomana perioderna. Tyvärr tar det tid att återhämta sig.

När jag var inlagd så skickade dom äntligen en remiss igen till kurator. Dock har jag redan väntat i 11 månader. Nu ska jag vänta ytterligare 3-6 månader. Bättre sent än aldrig. Om det är något som är illa vad gäller psykiatriskt vård så är det väntetiden. 


mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0