Läkarsamtal idag igen

Idag var det dags för mig att träffa överläkaren. Igår fick jag träffa underläkaren. Det kändes bra och jag hade skrivit upp på en lapp hur jag kände mig som han fick läsa upp högt. Jag berättade bland annat om stressen, ångesten och depression. Stressen visar sig i form av ansträngning fast jag inte är aktiv. Jag trycker bort mina egna behov och stöter bort känslor. Jag har trötthetskänslor och det går inte att vila bort dom.  Jag får lätt hjärtklappning och problem med minnet samt koncentrationssvårigheter och motoriskt orolig. 

Ångesten visat sig i form av oroskänslor. Jag känner mig utsatt för något som inte får att förklara eller som inte existerar. Det är mycket grubblande, ökad puls och en klump i bröstet. Jag har ofta huvudvärk, ögonflimmer och myrkrypningar. 
Depressionen visar sig i form av nedstämdhet. Jag känner noll intresse för allt och det är svårt att finna glädje i vardagen, livet känns helt enkelt meningslöst stundtals. Jag har destruktiva tankar och brist på självförtroendet samt svårt att fatta beslut. 

Snart är min medicin utsatt helt och vi pratade därför om hur jag kände mig och om det var någon skillnad. Jag orkar inte skriva upp allting mer än att jag blir kvar här. Hur länge vet jag inte, men jag tippar på en vecka till. 
Mina stämningstabiliserande läkemedel ska bytas ut pga att jag blir dålig i magen av dom jag äter just nu, så även där hoppas vi på en förbättring ganska omgående.
Läkaren tyckte även att jag skulle gå på permission i helgen men att jag fick bestämma själv om jag ville eller inte. Han ville i alla fall uppmuntra mig till att försöka göra de.


Läkarsamtal

Idag har jag haft en relativt lugn dag med två promenader. Det börjar märkas att medicinen snart är utsatt och det känns relativt bra. I tre dagar har jag gråtit till och från, men det kan vara ett utsättningsymtom sa underläkaren idag. Förövrigt så frågade han hur jag kände mig och jag berättade att jag varit ledsen till och från samt att jag har svårt att visa att jag mår dåligt. Jag stänger allt inom mig och stänger in mig på rummet eller går in i lugna rummet om jag känner mig dålig. Jag vet att det inte är bra, men det har bara blivit så. Jag vill helt enkelt inte visa mig svag för någon. Det känns som ett nederlag, ett misslyckande att det går som det gör. Underläkaren tyckte att jag behövde mer tid på mig så jag blir kvar här ett tag till men det känns skönt. Jag känner det själv, att jag inte riktigt hunnit landa ännu och behöver mer tid för att återhämta mig. Dessutom vet dom inte, eller jag vet inte hur jag kommer att må när medicinen satts ut. Det är lite de vi väntar på för att se om det ska sättas in en annan som verkar på annat vis. 

Anledningen till utsättningen är för att jag mått då pass dåligt sen jag började med den. Därför görs detta. Det är ett antidepressivt läkemedel det rör sig om och på en del patienter med bipolär sjukdom biter dom inte utan gör saken värre. Svängningarna blir större och oftare vilket inte alls är bra. Jag hoppas verkligen att det är här skon klämmer. Jag är så trött och utmattad av allt som har med läkemedel att göra.

Idag var mamma förbi med L. Det var skönt även om det bara blev en kortis. Hon skulle hämta min tvätt och under tiden dom var här så började jag må dåligt och tyckte att dom skulle åka hem. Jag vill inte att dom ska se mig såhär. Jag vill att dom ska komma ihåg mitt glada jag, den jag egentligen är. 

Imorgon ska jag träffa min kontaktperson. Vi ska fika lite och prata och efter de ska jag och en till patient jag lärt känna här gå och klippa oss. Det ska bli skönt att bli ompysslad och mitt hår är verkligen i behov av det. Topparna är jätte slitna.

Ha det bra så länge, så hörs vi snart igen! 

Allmänt

Jag mådde rent utsagt skit igår. Jag grät nästintill hela dagen. Min syster och mamma var förbi och hälsade på. Det var riktigt jobbigt när mamma skulle gå. Riktigt så det kändes i hela kroppen och jag grät floder i lugna rummet i min ensamhet. Ångesten var så påtaglig att kroppen ville skaka. När jag försökte hålla tillbaka så blev det bara tio gånger värre så jag släppte allt och stortjöt som ett litet barn som ramlat och slagit sig väldigt länge. Ingen kvällsfika ville jag ha. Det värsta av allt var att ingen i personalen kom och tittade till mig. Alla sa till varandra "trodde du gjorde de", osv. 


Jag har fruktansvärt svårt att visa när jag mår dåligt. Jag ställer mig liksom inte framför någon och blänger med stora krokodiltårar. Ibland vet jag att det skulle behövas men det går bara inte. Det är som om man känner sig i vägen. Jag känner mig i vägen. Jag känner mig liten. Jag vill bara att någon ska krama om mig och säga dom min arbetsterapeut sa idag. "Du har kommit så jävla långt Sara. Titta tillbaka på tiden som gått och se det som ett framsteg. Vart var du då? Vart var du när du blev inlagd första gången? Vart är du idag? Det kommer att bli bra." 
Hon har så jävla rätt, så varför går det inte av bara farten? Varför känns det som om jag står och trampar på samma ställe fast jag inte gör de? 

Jag hoppas för allt i världen att det löser sig när den ena medicinen sätts ut. Jag vet inte vad jag gör annars för jag orkar helt seriöst inte mer nu.

Lite glädje bjöds det på idag. Mina älskade barn kom och hälsade på. Efter idag förstår jag varför jag kämpar så in i helvete. För dom. Dom behöver mig! Jag är stark och starkare ska jag fasen bli!

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0