Hemgång på egen begäran

Igår var jag på så fruktansvärt dåligt humör nästintill hela dagen. Det var riktigt jobbigt. Sedan kom en av de andra patienterna med choklad och sa "du behöver det här", haha.

Sedan fick jag besök av Jessica och min mamma så då kändes kvällen i alla fall bättre.
Idag har jag mått toppen, med ett leende på läpparna och ett mycket bättre humör. Hur fasen kan det vända så fort?
Glad som jag var studsade jag till min kp och sa att "nu är jag redo för att åka hem". Hon fixade så jag fick träffa en läkare och samtala om hemgång. 
Vi pratade ett tag och läkaren skulle kontakta bakjouren. Dessvärre fick jag ett nej från båda. 
När jag tänker såhär i efterhand så kanske det är bra. Jag är trots allt glad över att få göra läkemedelsändringar på plats. 
På måndag ska nya litium prover tas, och efter de hoppas jag på hemgång. Även om det är skönt att vara på plats så är det ändå inte kul att vara här. 
Jag vill hem, till mig. Till mina barn. Jag är såå ledsen över att missa helgen med barnen. Jag hade sett fram emot den jätte mycket. 

Läkarsamtal

Igår och idag har jag haft läkarsamtal. Igår fick jag träffa en överläkare samt några underläkare och idag fick jag träffa två undeeläkare.


Igår var samtalet lite längre eftersom det var första dagen för mig. Läkaren var riktigt bra och beslutade att justera mina läkemedel. IGEN.. 
Jag bara önskar att det här kommer att funka. Jag är trött på allt som har med läkemedel att göra. Trött på att vara någon slags försökskanin. Samtidigt vet jag att det behövs. Jag klarar mig tyvärr inte utan de tabletter jag får i dagsläget. Utan dom skulle jag vara död. 
Det är min verklighet. Min vardag. Jag kämpar ständigt. Det är en kamp att överleva denna sjukdom. Varje dag. 

Idag fick jag svar på prover som visade låga nivåer av litiumen. Det låg enbart på 0,4. En bra nivå för de som undrar är 0,5-0,8. Så då beslutades att öka på den också. IGEN. Trots att min ordinarie läkare velat fasa ut den pga personliga anledningar. Men det är bara att stå ut helt enkelt. Litium är en av de bästa läkemedlen för bipolär sjukdom. Det är konstigt egentligen. Hur msn tillför kroppen något den redan har och så blir man "bra".

I vilket fall som helst så ska nya prover tas igen om ett par dagar och så får jag eventuellt bli utskriven i början på nästa vecka. Jag vill hem idag. Är på så fruktansvärt dåligt humör så ni anar inte.
PISSKIT på allting.. 

Jag är levande död.

Den hemska delen av mig själv har kommit fram igen och strypt min glädje. Jag har börjat tro att jag kanske faktiskt är galen och att ingen någonsin kommer att kunna se förbi mitt monster. Ingen kommer att få se de fina delarna av mig. Jag är bara för mycket och ingen kan hantera det. Kan jag ens de själv? 


Först kom ångestattacken, sedan började hjärtat rusa. Jag blev orolig över allting i min omgivning. Händerna svettades, halsen blev torr och jag skakade okontrollerat. Tårarna brände bakom ögonlocken. 
Jag visste mycket väl vad som hände. Men ingenting lyckas lugna mig i de situationerna. Jag kände mig rädd. Rädd för mina egna tankar och dess sätt att styra över hela min kropp. Verkligheten blev suddig och ersattes av en mer skrämmande verklighet. En tom. En farlig.

Jag hade tur. Jag hade min bästa vän hemma hos mig. Min Agnes. Och min mamma i telefonen. Dom och några få som verkligen förstår mins rop på hjälp. Dom som förstår hur skadliga mins tankar kan vara, speciellt när jag förlorar kontroll över dom. 

Det var illa den här gången. Jag pratade länge med läkaren som frågade "Vad vill du uppnå med att komma till oss". Mitt svar blev "Jag kommer vara död imorgon om ni inte hjälper mig".

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0