Igår

Igår var en jobbig dag och starten på en relativt jobbig vecka. Jag har massor inbokat då jag är barnledig.
Jag hade ett riktigt jobbigt möte inbokat igår på förmiddagen, men som tur var, var min kontaktperson med. Hon antecknade så jag behövde "bara" sitta och lyssna, vilket kändes skönt. 
Möten, samtal och så vidare suger musten ur mig under mina depressiva episoder och det krävs ibland en hel dag för att jag ska återhämta mig. Igår åkte jag hem till min bästa vän och var hos henne. Det hjälper otroligt. Vi lagade mat, tittade på tv och bara pratade allmän skit. Jag skrev även ut papper på en "to do list" vecka för vecka som jag ska sätta på kylskåpet och bocka av. Jag tror att det kan hjälpa mig att komma igång med saker som jag annars bara tänker "jag gör det sen" om. 
 
När jag kom hem på kvällen och öppnade dörren så sa någon i mitt huvud "Välkommen hem till demonerna, dom har väntat på att du ska komma hem". Just då kände jag bara kom så leker vi kurragömma, men jag bestämde mig för att ta en dusch även om dagen varit tuff. Tog en sväng i lägenheten innan, stängde alla dörrar, låste balkong- och ytterdörren. Igår låste jag även dörren till toaletten eftersom barnen inte var hemma, det kändes bäst så och det gick hyfsat bra att duscha. Jag öppnade upp duschen helt och kurade ihop mig och så satt jag, länge.
 

Idag har jag noll grejer på schemat förutom dammsugning och svabb. Men det får bli senare. Just nu har jag noll energi och lunch måste lagas. Jag försöker att hålla någorlunda rutiner när barnen inte är hemma för att få en så stabil vardag som möjligt. 
 
Tidigare på morgonen var "vaktmästaren" här och tittade på elementet i mitt sovrummet. Det har inte fungerat på 2-3 veckor. Jag pratade med pappa om de eftersom han i grund och botten är rörmokare, och det var precis som han sa. Det var massor av luft i mittdelen, därför hade den inte gått runt som det ska. Dessutom bor jag högst upp och sist i ledet så därför blir min lägenhet värst drabbad. Men nu är det fixat och nu kan jag sova utan att vakna som en isbit på morgonen, vilket känns skönt. Ibland sover även barnen inne hos mig, så då behövs också ett välfungerande element. 
 
Nu blir det matlagning. Köttfärsås med spaghetti! Mums! 
 
 

Jag är psykiskt sjuk. På riktigt.

Någonting som jag har lärt mig genom åren är samhällets okunskap kring vad psykisk ohälsa är. Det är inte mig det är fel på, utan samhällets okunskap om vad bipolär sjukdom är. Något mer jag har lärt mig under de senaste åren är att en del människor aldrig kommer att förstå, hur mycket och hur bra man än försöker att förklara. Varför? För att det ligger inte i deras intresse att lära sig om, eller visa förståelse för vad som faktiskt pågår inom mig eller alla andra som kämpar med psykisk ohälsa. Det behöver inte enbart handla om bipolär sjukdom.
 
Jag måste ständigt förhålla mig till sjukdomen. även under mina "friska" perioder. Att leva med detta är ett känslomässigt kaos och en ständig kamp. 
 
Jag heter Sara. Jag är 24 år och jag är psykiskt sjuk. På riktigt.
Ibland mår jag inte så bra. Ibland så ligger jag i sängen hela dagarna när barnen inte är hemma. Ibland går det flera dagar innan jag duschar och ibland tar det flera timmar innan jag går utanför dörren om jag inte röker. Här inne, i mitt hem, är min trygghet. Det handlar inte om lathet. Det handlar inte om att jag inte vill.
 
Om jag inte hade haft min mamma innan jag träffade Sebastian så hade jag varit död idag. Jag har försökt att ta mitt liv två gånger innan jag träffade Sebastian. Han tog mig ned på jorden tillsammans med mamma och pappa. Jag minns såväl en dag (innan S), då smärtan inte gick att hantera. tillslut tog jag en sax och satt och skar mig på vänster underarm ned mot handleden. På morgonen var mamma in till mig. Jag låtsades sova, hörde henne viska "Men älskade Sara, vad har du gjort.." Jag hörde att hon var ledsen och jag visste, att hon visste, att jag hade ett självskadebeteende. Hon hämtade grejer, tvättade min arm och plåstrade om den, för att sedan lämna mig igen.
 
Idag har jag varit fri ifrån mitt självskadebeteende i flera år. Det är inte värt det. Det finns så många andra vägar ur smärtan även om det känns hopplöst just för stunden. Min mamma räddade mig ifrån det onda. Hon har förmågan att kunna torka mina tårar genom telefonen och ge mig en käftsmäll via telefonen också. Ah, jag behöver de ibland.
 
 

Lättirriterad och allmänt grinig

Jag har varit irriterad över småsaker och grinig över det mesta sedan jag startade min behandling. Jag har noll tålamod och när saker och ting inte går som jag vill eller som det ska så sätter jag mig där jag befinner mig och gråter en skvätt. Ungefär som när jag var gravid med båda barnen. Jag är helt enkelt väldigt sårbar för tillfället. Det är riktigt jobbigt och frustrerande.
Jag känner för att vara väldigt öppen i denna blogg, då jag vill att andra ska se min verklighet, min vardag. Det jag ber om i retur är personer som visar förståelse för vem jag är och inte någon jag borde vara.
 
Jag är just nu inne i ett depressivt skov och har varit det sedan november 2016. Det har gått uppochner periodvis och det har funnits de dagar som jag vaknar och känner "fasen, jag mår bra idag", men när halva dagen passerat så kommer dom. Dom där tårarna. Fan. Fan. Fan.
 
Jag vet hur det känns. Att inte vilja längre. Jag vet hur det känns. Att bara vilja släppa tryggheten. Falla ned mot öppen mark. Men det jag också vet. Det är inte värt det. Du är inte ensam.
 
En del brukar ställa frågan "Vad saknar du innan du fick barn?" Mitt svar är ingenting. Om jag inte hade träffat Sebastian, och om vi inte fått M och M, så hade jag varit död idag. 
Jag vill inte ens se tillbaka på livet innan. Där finns så mycket sorg. Så mycket svart och jag inser nu i efterhand att den här sjukdomen hade mig i sitt grepp. Skrattandes "Orkar du ta dig loss? Va? Va? Nej just det. Du är värdelös".
 
På grund av att det är såhär mitt liv ser ut periodvis, så bor barnen mycket mer hos Sebastian. Det är för deras skull, för att dom ska må bra. För att dom ska slippa se mig mina värsta stunder. Jag vill inte att dom ska drabbas utav mitt mående och då har dom det bättre hos sin pappa.
Malva kommer att bo hos Sebastian heltid ett tag framöver, men hon kommer även att vara hos mig varannan helg och en till två nätter i veckan. Hon är väldigt krävande för tillfället och då jag är extremt stresskänslig under mina depressiva skov så eskalerar stressen och det är varken bra för dom eller mig då det frambringar psykoser som är stressrelaterade. Malte kommer att bo största delen hos mig, men även mer hos Sebastian periodvis. Vi håller på att försöka komma fram till någon bra lösning för allas skull. 
 
 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0