Att säga hejdå

Jag har haft en crush på en kille under en längre period, men i lördags skrev jag att jag inte orkade mer. Jag har aldrg gråtit såhär mycket över en person jag enbart träffat en gång. Men det var något med honom som jag fastnade för. En väldigt fin människa måste jag erkänna, men jag behövde något djupare en vad som blev. Och ibland kan man inte alltid få sina känslor besvarade.
Jag är långt ifrån perfekt, men jag vill att en kille ska se mig för vem jag är och inte bara vad de vill ha. "The superficial love thing" gjorde mig tillslut galen. Det var roligt först, det kan jag inte förneka.
Jag har isolerat mig, deppat och gråtit, men det är slut på de nu.
 
Förövrigt har jag fortsatt att må bra på den nya medicinen. Jag har bättre tålamod och det har gått jätte bra att ha barnen hemma. Senaste helgen jag hade dom kändes det till och med jobbigt att lämna ifrån sig dom. Det låter kanske hemskt, men så har jag inte känt under en längre tid. Då har jag bara känt "Vad skönt, äntligen åker dom till sin pappa". Men nu var det som sagt riktigt jobbigt och jag var ledsen. Det här ser jag s´åklart som positivt och hoppas att inom en snar framtid att jag kan ha barnen mer än vad jag har idag. Jag saknar dom numera varje dag.
 
Det är hemskt vad denna sjukdom gjort med mig under den tiden jag mått som sämst. Hur den påverkat mig själv, mina barn, mina nära och kära och rent utsagt hela min vardag. Det är lätt att se i efterhand när man mår bättre. Det som sårar mig mest, även om det inte är mitt fel att jag är sjuk är, att jag sårat så många med mina tankar och känslor. Att mina barn varit tvugna att bo heltid hos sin pappa för att jag inte har kunnat finnas där för dom som jag så gärna vill. Jag vet att dom har det bäst där. S är en fantastisk pappa och har ställt upp enormt genom det här.
 
När jag var som sjukast hade jag inget konsekvenstänk alls. Jag brydde mig inte om någonting. Jag brydde mig inte om jag skulle lämna livet. Jag tänkte inte på vilka konsekvenser det skulle få om jag faktiskt skulle ta mitt liv. Därav är jag glad över att, även om det är fel, andra har tänkt åt mig. Kört in mig till psykakuten när jag behövt och att jag varit inlagd för att jag verkligen inte sett någon mening med livet.
Idag, just nu, ser jag ljust på livet, vilket känns så himla skönt. Ocg jag hoppas så att den här medicinen var min räddning. Många är emot läkemedel men det har varit min räddning. Den, plus mina barn, alla mina vänner och närstående är tacken för att jag finns idag! 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0