Att leva med bipolär sjukdom

Det finns aldrig två personer som upplever sin sjukdom och sitt liv på samma sätt. Alla är vi människor med olika erfarenheter. En del har levt med sjukdomen i flera år medans en annan kansk precis fått sin diagnos. Några går på effektiv behandling medans andra väntar på sin diagnos. Det jävliga med denna sjukdom är att det inte bara är en själv som berörs utan även anhöriga, vänner och närstående. Var och en har sin egen historia att berätta och en egen resa att göra. Stundtals är resan svår med både små och stora utmaningar längs vägen.
 
 
Det slog mig igår när jag bloggade att jag aldrig skrivit ett inlägg om hur jag upplever min vardag. Så jag tänkte att det kanske skulle vara intressant med ett inlägg för er att läsa och kanske få en liten förståelse för hur det är för mig, men även för många andra.
 
Att leva med biplär sjukdom kan vara riktigt besvärligt. Det innebär ett känslomässigt kaos och en inre kamp. Oftast en kamp om att överleva sjukdomen. Man blir liksom sammanflätad med sjukdomen.
Efter mina depressiva perioder kan jag ibland tycka att det är jobbigt att leva med den skam och skuld som medföljer. Att jag känner skam över hur jag betett mig. Jag känner stor skuld över mina mörkaste tankar och känslor. Det slår mig liksom i efterhand om vad som skulle ha hänt om jag hade valt att avsluta mitt liv. Vilket känslomässigt kaos det hade blivit för mina barn, nära och kära.
Barnen är min största drivkraft. Och det tycker jag är viktigt. Att försöka hitta en drivkraft som gör att man orkar fortsätta kämpa. 
Jag tror att man behöver komma till en vändpunkt i livet för att komma åt det där lilla extra. Under hela tiden finns det nämligen en oro för att tappa kontrollen. Man vet liksom aldrig när det vänder eller hur länge en period kommer att hålla i sig. En vecka? En månad? Ett år? När kommer jag behöva söka akutvård? Kommer jag hinna innan det är försent? Ser andra på mig när jag mår dåligt?
För mig innebär denna sjukdom allvrliga förändringar i känsloläget. Intensiv nedstämdhet.. Energisk eufori.. Blandat stämningsläge. Negativ energi, nästan som rastlöshet samtidigt som jag känner djup sorg. Bipolär sjukdom är helt enkelt en allvarlig psykisk sjukdom som påverkar beteende och känslor.
 
Under en lång tid i mitt liv kände jag mig ensam. Jag förstod knappt själv vad som skulle komma att bli en del av mitt liv. Ingen annan förstod även om det såklart fanns misstankar då jag blev diagnostiserad med cykoltymi (drag av bipolär sjukdom) 2012. Låg problemet på mig eller på någon annan? Hela tiden har jag fåt höra hur lat och stroppig jag är. Att jag är dum i huvudet och allmänt dryg. Detta ledde till att jag kände mig värdelös och ångestfylld. 
Jag var till en början skeptisk till att jag hade bipolär sjukdom. Det krävdes tre(!!) läkare för att övertyga mig. När jag äntligen fått svar på varför jag kastats mellan himmel och helvete större delen av tonåren fram tills att jag fick min diagnos, kunde jag andas ut. Jag behövde inte längre hålla allt det negativa inom mig.
 
Just nu mår jag bra. Men det lutar fortfarande mer åt det negativa än det positiva. Jag kämpar dagligen och försöker att se vart jag stått och står idag. 
De senaste dagarna har jag känt mig extremt ledsen. Ledsen för vad mina nära och kära är tvugna att gå igenom tillsammans med mig. Jag känner en sådan stor sorg för vad jag utsatt alla för. Samt ledsen över hur många jag förlorat kontakten med sedan jag blev sjuk. Värsta gången var när jag hade min första psykos. Jag var helt isolerad, trodde människor var ute efter mig och stängde in mig helt. Pratade inte med någon, svarade inte när folk ringde och träffade ingen. Att bara ta sig ut och kasta sopor var en stor kamp för att inte tala om alla hörselhallucinationer. I alla lägen där jag förlorade kontrollen var dom där förbannade rösterna där. Talade om för mig hur värdelös jag var för allt och alla.
När jag kom ur pyskosen hade Malte precis kommit till världen. Han blev mig vändning den gången, och jag hoppas aldrig mer jag behöver uppleva en psykos.
 
Läkemedel jag äter är: 
  • .Litihionit innehåller den aktiva substansen litium och verkar förebyggande mot både maniska (onormal upprymdhet) och depressiva (uttalad nedstämdhet) faser hos patienter med bipolär sjukdom. På sjukhus kan Lithionit också ges vid akuta maniska tillstånd. Full effekt nås då inom cirka 1 vecka. Verkningsmekanismen för litium är inte helt klarlagd.
  • Abilify är ett antipsykotiskt läkemedel används för att behandla vuxna personer och ungdomar från 15 år och uppåt som lider av en sjukdom som kännetecknas av att personen hör, ser eller upplever saker som inte finns där, är misstänksam, tror felaktiga saker, talar och beter sig inkonsekvent samt visar brist på känslor. Personer i detta tillstånd kan också känna sig deprimerade, skyldiga, ängsliga eller spända.
  • Olanzapin tillhör en grupp läkemedel som kallas neuroleptika och används för att behandla följande tillstånd: Schizofreni, en sjukdom med symtom som att höra, se eller förnimma något som inte finns, vanföreställningar, ovanlig misstänksamhet och tillbakadragenhet. Personer med en sådan sjukdom kan också känna sig deprimerade, ängsliga eller spända. Måttliga till svåra maniska episoder, ett tillstånd med symtom som upphetsning och eufori.

  • Melatonin mot sömnsvårigheter.
Många frågar hur jag kan vara så öppen med det här med tanke på hur allvarlig situationen har varit för mig. För mig är det en självklarhet. Det är så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa, men vi som har de ska inte behöva hålla käften. Vi ska inte behöva stå i ett hörn och skämmas.
För mig känns det skönt att vara öppen om vad jag går igenom. Det är fler som skrivit och tackat mig för att min blogg existerar och om det kan hjälpa andra så är jag mer än glad. Tack alla ni fina människor som följer min blogg och mitt liv!

Att säga hejdå

Jag har haft en crush på en kille under en längre period, men i lördags skrev jag att jag inte orkade mer. Jag har aldrg gråtit såhär mycket över en person jag enbart träffat en gång. Men det var något med honom som jag fastnade för. En väldigt fin människa måste jag erkänna, men jag behövde något djupare en vad som blev. Och ibland kan man inte alltid få sina känslor besvarade.
Jag är långt ifrån perfekt, men jag vill att en kille ska se mig för vem jag är och inte bara vad de vill ha. "The superficial love thing" gjorde mig tillslut galen. Det var roligt först, det kan jag inte förneka.
Jag har isolerat mig, deppat och gråtit, men det är slut på de nu.
 
Förövrigt har jag fortsatt att må bra på den nya medicinen. Jag har bättre tålamod och det har gått jätte bra att ha barnen hemma. Senaste helgen jag hade dom kändes det till och med jobbigt att lämna ifrån sig dom. Det låter kanske hemskt, men så har jag inte känt under en längre tid. Då har jag bara känt "Vad skönt, äntligen åker dom till sin pappa". Men nu var det som sagt riktigt jobbigt och jag var ledsen. Det här ser jag s´åklart som positivt och hoppas att inom en snar framtid att jag kan ha barnen mer än vad jag har idag. Jag saknar dom numera varje dag.
 
Det är hemskt vad denna sjukdom gjort med mig under den tiden jag mått som sämst. Hur den påverkat mig själv, mina barn, mina nära och kära och rent utsagt hela min vardag. Det är lätt att se i efterhand när man mår bättre. Det som sårar mig mest, även om det inte är mitt fel att jag är sjuk är, att jag sårat så många med mina tankar och känslor. Att mina barn varit tvugna att bo heltid hos sin pappa för att jag inte har kunnat finnas där för dom som jag så gärna vill. Jag vet att dom har det bäst där. S är en fantastisk pappa och har ställt upp enormt genom det här.
 
När jag var som sjukast hade jag inget konsekvenstänk alls. Jag brydde mig inte om någonting. Jag brydde mig inte om jag skulle lämna livet. Jag tänkte inte på vilka konsekvenser det skulle få om jag faktiskt skulle ta mitt liv. Därav är jag glad över att, även om det är fel, andra har tänkt åt mig. Kört in mig till psykakuten när jag behövt och att jag varit inlagd för att jag verkligen inte sett någon mening med livet.
Idag, just nu, ser jag ljust på livet, vilket känns så himla skönt. Ocg jag hoppas så att den här medicinen var min räddning. Många är emot läkemedel men det har varit min räddning. Den, plus mina barn, alla mina vänner och närstående är tacken för att jag finns idag! 
 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0