Wake-up call

Jag har fortfarande inte hunnit landa ordentligt sedan jag kom hem ifrån sjukhuset men en sak är säker - det går framåt. Jag har slarvat hit och dit med min medicin men nu har jag tagit den sedan igår och ska fylla på i min careousel som jag fått som hjälpmedel av min arbetsterapeut. 


Igårkväll fick jag ett rejält wake-up call. Rakt i ansiktet, som en käftsmäll. Men fy fan vad jag behövde det. Det kändes inte bra för stunden, men när jag fick landa och ta in allt som sas så kändes det skönt. 
Jag har fått det så många gånger av olika människor, men det har aldrig bitit på mig. Varför? För att jag skitit i att lyssna. Men igår var det av en person jag precis träffat. Han frågade mig bland annat om jag ville leva på de sättet jag gör, vilket jag absolut inte vill. Jag har mål i livet, jag måste bara ta tag i det och vad passar då inte bättre att starta imorgon när det är en ny vecka med nya möjligheter. Jag vill inte bryta ned mig själv längre. Jag vill inte leva självdestruktivt. För det är exakt vad jag gör. Jag skiter i att gå ut, låser in mig och isolerar mig. Jag stänger ute omvärlden och har förlorat så många människor som betytt mycket i mitt liv. Varför? Pga att jag själv. Pga mitt beteende. Folk har helt enkelt tröttnat. Men det SKA bli ändring på de. Jag ska börja ta tag i mitt liv ordentligt nu. Jag ska motionera regelbundet och äta regelbundet för att jag ska må bra. Ingen mår sämre av motion och rutiner. Det är precis vad jag behöver. Det är bara jag själv som kan göra något åt saken. Jag strävar inte efter att gå ned i vikt utan det kanske bara blir ett plus i kanten. 
Och som han sa "eat, sleep, rave, repeat". Varför inte liksom?




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0