Att börja ha barnen igen

Efter att jag varit inlagd i sammanlagt 3 veckor så har jag inte haft möjligheten att ha mina barn. Det har varit väldigt tufft, men det har även funnits de stunder där barnen inte alls funnits i tankarna när jag varit inlagd. Det känns hemskt. Riktigt jävla hemskt. Hur fan kan man ens känna så som jag har gjort? Det är en fråga jag inte har något svar på men som kommer att förfölja mig nu under min bättre period.


Nu så, efter att ha varit i Gävle en vecka för ett tag sen, så beslutade jag att börja ta tag i mitt liv ordentligt när jag kom hem. Vilket jag känner att jag gjort de senaste dagarna i alla fall. Det känns som om saker och ting håller på att falla på plats. Det jobbiga är att jag verkligen försöker tänka positivt men ändå spelas samma sak upp i mitt huvud dag efter dag.. "När kommer nästa krasch?"

I söndags förra veckan hade jag barnen för första gången några timmar på dagen. Ni kanske tycker att det här är helt sjukt, men efter att jag varit inlagd så har jag behövt tid på mig att återhämta mig, vilket jag fortfarande gör. Barnen introduceras på nytt hos mig efter att ha bott hos sin pappa under en längre tid. 
I onsdags umgicks vi alla, åt ute och var sedan på Leos lekland. Malte var överallt, jag var helt slut efteråt. 
För några dagar sedan tog jag initiativet att fråga om barnen fick sova hos mig, så idag har jag barnen och de sover så sött i sina sängar båda två. 
Och vet ni? Det känns så himla bra. Ingenting känns jobbigt utan allt bara flyter på så de känns jätte skönt!

Utöver tiden med barnen så kontaktade jag mig arbetsterapeut igår. Jag har nämligen börjar bli rastlös. Jag känner inte för att sitta här hemma isolerad. Jag vill ut, vara mig själv. Prova på att arbeta igen. Det är så mycket önsketänkande att det känns i hela kroppen. Ni vet när man känner sig sådär lycklig? Exakt så.
Men snart.. snart är jag fasen back again! 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mittautismliv.blogg.se

Mitt liv är baserat på verkliga händelser. Följ min resa inom slutenvården.

RSS 2.0