Att börja ha barnen igen

Efter att jag varit inlagd i sammanlagt 3 veckor så har jag inte haft möjligheten att ha mina barn. Det har varit väldigt tufft, men det har även funnits de stunder där barnen inte alls funnits i tankarna när jag varit inlagd. Det känns hemskt. Riktigt jävla hemskt. Hur fan kan man ens känna så som jag har gjort? Det är en fråga jag inte har något svar på men som kommer att förfölja mig nu under min bättre period.


Nu så, efter att ha varit i Gävle en vecka för ett tag sen, så beslutade jag att börja ta tag i mitt liv ordentligt när jag kom hem. Vilket jag känner att jag gjort de senaste dagarna i alla fall. Det känns som om saker och ting håller på att falla på plats. Det jobbiga är att jag verkligen försöker tänka positivt men ändå spelas samma sak upp i mitt huvud dag efter dag.. "När kommer nästa krasch?"

I söndags förra veckan hade jag barnen för första gången några timmar på dagen. Ni kanske tycker att det här är helt sjukt, men efter att jag varit inlagd så har jag behövt tid på mig att återhämta mig, vilket jag fortfarande gör. Barnen introduceras på nytt hos mig efter att ha bott hos sin pappa under en längre tid. 
I onsdags umgicks vi alla, åt ute och var sedan på Leos lekland. Malte var överallt, jag var helt slut efteråt. 
För några dagar sedan tog jag initiativet att fråga om barnen fick sova hos mig, så idag har jag barnen och de sover så sött i sina sängar båda två. 
Och vet ni? Det känns så himla bra. Ingenting känns jobbigt utan allt bara flyter på så de känns jätte skönt!

Utöver tiden med barnen så kontaktade jag mig arbetsterapeut igår. Jag har nämligen börjar bli rastlös. Jag känner inte för att sitta här hemma isolerad. Jag vill ut, vara mig själv. Prova på att arbeta igen. Det är så mycket önsketänkande att det känns i hela kroppen. Ni vet när man känner sig sådär lycklig? Exakt så.
Men snart.. snart är jag fasen back again! 


På väg mot det bättre

Förra veckan fick jag ett rejält bakslag. Grät en hel dag och tänkte hemska tankar. Jag hyperventilerade och kände impulsiva tankar. Dagen efter mådde jag hur bra som helst och skrattade. Det har varit lite så under två veckor. Jag vet varför. Jag har varit så jäkla dum. Jag slutade ta min medicin för att jag tröttnade på att vara dålig i magen. Mamma har kommit på mig båda gångerna utan att jag ens behövt säga nå. Hon bara vet, för det är sån hon är. Hon är en av få som känner mig alldeles för väl och det är jag så sjukt tacksam över även om vi har våra fighter. Hon är min mamma, och kommer alltid att vara de.
 
Jag börjar se tecken på tillfrisknande. Det skrämmer mig. Det märks så tydligt. Jag är rädd. Jag vill inte hamna i en manisk period inte hypomanisk heller. Jag vill bara vara jag. Mig själv. Jag vet att jag kommer att hamna där förr eller senare, men just nu väljer jag att leva på de senaste dagarna som varit fantastiska. 
 
Dock har jag har fått höra att det är synd om personer i min omgivning pga min sjukdom. Jag har fått förståelse för att det förmodligen inte är lätt att leva nära en person med kraftiga humörsvängningar. Det är nämligen inte kul för en själv heller. Många har även beskrivit det som mycket påfrestande eftersom det är svårt att veta var man har personen när den svänger så kraftigt. Det är svårt för mig också. Jag har svårt att planera in till exempel aktiviteter för att jag aldrig vet hur jag mår även om jag ger mig fan på att saker och ting ska funka. 
 
Till alla drabbade - Jag är ledsen för de jag orsakat. Jag är ledsen för alla jag sårat. Jag är ledsen över att jag stängt er ute och isolerat mig. Men det håller på att bli ändring på de. Jag vill även säga tack, för utan er och anhöriga hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag må vara speciell, jag må vara svår att kommunicera med, men jag försöker så gott jag kan! 
 
Min blogg ska inte vara negativ längre. Den ska fyllas med energi och livsglöd. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa vilken resa jag gjort och gör än idag! 
 

Att börja må bra igen

Det känns fasen som att det här håller på att vända. Det känns som att jag är på väg tillbaka ifrån denna depressiva period till något bra och positivt. Tillbaka till de liv jag vill leva. Jag är så fruktansvärt tacksam över allt stöd jag haft under denna depressiva period. Utan er hade detta inte varit möjligt. 

Tyvärr finns det alltid dom som ser ned på en oavsett och det har skett nu igen. Japp, jag dejtar en kille som jag trivs bra med och är intresserad utav men för en del sticker det tydligen i ögonen. Kommentar efter kommentar efter påhopp och allt ifrån att jag skiter i mina barn till att jag bara vill knulla. Jag vet, min blogg är rätt rå vad gäller ordspråk. But that's me.

Jag tänker göra som jag alltid gör. Jag tänker köra mitt egna race och leva efter vad Lisa Ajax sjunger "I don't give a fuck what the others say". 

Jag mår bra, mina barn mår bra. Just nu ligger mycket fokus på mig själv. Det är för att jag behöver jobba på saker och ting ifred. Vilket jag blivit rekommenderad av både kontaktperson, läkare och arbetsterapeut. Risken för mig annars är återinsjuknande. Och det sker fort.. 

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0