Från insidan av psykiatrin

Under min långa vårdtid bakom stängda och låsta dörrar har jag haft en hel del tid att tänka. Tänka på saker som jag egentligen borde koppla bort. Ta en paus ifrån och bara försöka fokusera på att bli frisk. Men det är inte alltid lätt att avleda tankar och känslor. Jag har läst på en hel del om hur det exempelvis kan vara för barn att ha en förälder som mår psykiskt dåligt. Såklart förstår jag att det är individuellt hur barn reagerar. 
Jag har alltid sagt att mina barn inte påverkas utav mitt mående men jag har mer och mer börjat acceptera att dom faktiskt blivit drabbade. Jag har aldrig utsatt barnen för någon form av fara, aldrig gjort något framför dom och skulle aldrig göra de heller. Jag har alltid bitit ihop hur dåligt jag än har mått.
Sist jag träffade barnen pratade vi lite om varför jag för tillfället "bor" på sjukhuset. Jag berättade för dom att jag har en sjukdom som kallas bipolär. Jag berättade att dom inte behövde vara rädda, för denna sjukdom smittar inte. Jag berättade på deras nivå att den här sjukdomen gör mig väldigt trött och att jag därför behöver ligga på sjukhuset för att vila upp mig. Jag berättade även att det fanns skötare och läkare som ser till att jag ska må bra. Att dom hjälper mig att bli frisk.
Tro mig när jag säger att det gör ont inombords. Klart att det påverkar dom. Jag är så fruktansvärt ledsen över de och jag tror inte att någon förstår den sorgen jag lever med. Skammen. Skulden.

Det är så tabubelagt att prata om psykisk ohälsa. Det är så fel. Det behövs pratas om. Det behöver lyftas för att fler ska få förståelse. Det behövs mer resurser och större kompetens. Det räcker inte med att personalen har på papper att de är utbildade. De måste visa intresse. De måste vilja och våga ta på patienternas mående. Inte bara säga "Jag förstår dig" eller "Ta den här medicinen så ska du se att det snart känns bättre."
Tro mig när jag säger att jag vet vad jag pratar om. Jag har sett psykiatrin från insidan. Det är ofta patienter hamnar i kläm, faller mellan stolarna eller förväxlas med en annan patient. Vart finns sekretessen? Att bryta den får bara inte ske.
Vet ni hur det har varit här över jul och nyår när den ordinarie läkaren inte är på plats, för att denne har semester? Vet ni hur det känns när det kommer en ny läkare varje dag? Som dessutom har jour och har hand om alla avdelningar i hela huset? Vet ni hur det känns att ena dagen bli beviljad timpermission utan att ha fått en läkarbedömning för att dagen efter, när din pappa kommer och hälsar på bli nekad för att det krävs en läkarbedömning på grund av att du har LPT? Vet ni hur det känns när läkaren lovat att komma en tid men inte dyker upp förrän fem timmar senare? 
Det blir otryggt för patienterna och tufft för personalen.
När en person insjuknar i en allvarlig psykisk sjukdom drabbas inte bara den som insjuknat utan även familj och nära anhöriga. Vet ni hur det känns att se sin familj lida på grund av att man är sjuk och inlagd? Vet ni hur det känns när de inte ens blir erbjudna stöd, hjälp eller anhörigsamtal? 
Vi vet alla att vården behöver bli bättre. Vården strävar efter "nollvision för självmord." Varje självmord är en tragedi. Ingen ska behöva må så dåligt. Det finns alltid en förklaring bakom varför en människa väljer att avsluta sitt liv.
Hur bedömer läkaren självmordsrisken? Hur kan de veta om det är en förhöjd risk eller låg? Jag skulle aldrig vilja ha de ansvaret på mig. Att tvingas välja om någons liv är värt att rädda eller inte. Att tvingas säga "Tyvärr, det är fullt på avdelningarna, men vi finns här. Det är bara att du kommer tillbaka om det känns jobbigt." 
Jag känner att jag är på väg uppåt även om jag har en lång väg kvar. Ja, jag har tänkt tanken på att ta mitt liv. Jag minns tankarna, men kan inte i min vildaste fantasi ens förstå varför jag tänkte så. Jag trodde att barnen skulle ha det bättre utan mig, men idag vet jag bättre. Jag vill inte dö. Jag vill bara bli frisk, symtomfri. Komma hem är min största längtan just nu. Jag har tröttnat totalt på att vistas på sjukhuset. Jag vill hem, strukturera upp mitt liv och vara den mamman mina barn förtjänar.

Vet du hur det känns?

Till er alla som tror att det är roligt att vara inlagd på psykiatrin. Till er alla som tror att det är som ett hotell eller serviceboende. Tänk om. Förvisso är det inget mentalsjukhus heller som i en del filmer, om ni nu trodde det.
Att söka hjälp och vård är otroligt svårt när man mår dåligt. Oftast saknar man sjukdomsinsikt som jag gjorde vilket var en av grunderna till varför jag fick LPT. Steget är en enorm tröskel att ta sig över. Att bestämma sig för att det inte funkar längre. Att det kanske går åt helvete på ett sätt som inte är okej eller hanterbart. 
Det handlar om timmar i väntrummet oavsett om du bara känner dig lite nere eller om du har förhöjd självmordsrisk. Timmar som känns som en evighet. Tänk dig själv att få höra "Du kan åka hem, så ringer vi när det är din tur." En del kanske inte har en så stöttande mamma som jag har, en del kanske hinner ta livet av sig under de timmar du blir hemskickad.
Efter de där timmarna är det äntligen din tur. Det är nu eller aldrig. Det är nu du ska visa dig naken. Sårbar. Svag.
En del gånger har jag blivit hemskickad med ett par tabletter som plåster på såren för att klara ännu en kväll/natt. Det är då det är som värst för mig. De gånger jag känt mig villig till hjälp och inläggning har de skickat hem mig. Den här gången, när jag inte ville ha vård, håller dom kvar mig. Mot min vilja. Jag fick LPT. Lagen om psykiatrisk tvångsvård. 
Vet ni hur det känns att känna sig frihetsberövad? Vet ni hur det känns att bli fråntagen sina rättigheter? Vet ni hur det känns att sitta inlåst? Vet ni hur det känns att inte få gå ut när ni vill? Vet ni hur det känns att inte få röka när man vill? Vet ni hur det känns att inte få duscha när ni vill? Vet ni hur det känns att bli bevakad? Vet ni hur det känns när andra människor (som ska ha kompetens) vill ha tillgång till ens tankar och känslor hela tiden? 
Det görs nya bedömningar hela tiden. Allting bedöms. Om jag har rena kläder, hur min kroppshållning är, om jag undviker ögonkontakt och hur många ord jag använder. Om jag äter som jag ska. Om jag sover som jag ska.
Vet ni hur det känns att bli visiterad varje gång man varit ut med en nära anhörig eller sitt boendestöd?
Vet ni hur det känns att komma till en ny avdelning full av nya människor? Främmande människor. Vet ni hur det känns att få dela rum med en okänd person som har liknande problematik eller kanske till och med mår sämre? ALLA borde få tillgång till ett eget rum. Man behöver det. Man behöver ha sitt eget space och man behöver ha ett ställe där man kan gå undan och vara arg eller gråta ifred själv.
Vad avgör egentligen om man får bli inlagd eller inte? Hur bedöms man? Är mitt liv värt att rädda eller är jag bara en i mängden? 
Allt är inte lugnt. Allt är inte frid och fröjd. Det är bra vissa stunder andra är katastrof. Jag vet de. Annars hade jag inte varit här. Jag är inte här på grund av att jag har självmordstankar som en del hakat upp sig på och berättat för bland annat socialen. Jag är här på grund av ångest, oro, depressivitet, impulsivitet och minskad förmåga till aktivitet.
De första dagarna på psykiatrin är hemska. I alla fall för mig. Jag sover dåligt, jag äter dåligt. Vaknar ofta på nätterna utan anledning. Efter en vecka eller två så släpper spänningarna, jag kan andas. Koppla bort omvärlden för ett tag och bara fokusera på mig själv. 
Allt blir inte bra bara för att man är inlagd. Oftast lämnar man sjukhuset i de skick man kom in i för att man inte fått någon form av samtalsstöd under den tiden man varit inlagd. Allt blir inte bra bara för att du gapar och får ett piller morgon, middag, kväll. Ibland blir man bättre av slutenvård ibland blir man inte.
Varje dag blir man tilldelad en så kallad kontaktperson som man kan vända sig till om det skulle vara något. Vet ni hur det känns att bli tilldelad en person du känner noll förtroende till? 
För det mesta sitter jag bara ensam inne på mitt rum. Det är jag. Det är min ilska. Min frustration. Mina tankar. Mina funderingar. Ensamheten är min värsta fiende.
Mår man dåligt är det lätt hänt att man inte vågar stå upp för sig själv. Många kanske inte vågar söka den där första kontakten och säga "Du, jag skulle behöva prata." Kanske är man så sjuk att man inte kan fatta egna beslut. På ett sånt här ställe är det lätt att man blir överkörd och känner sig liten.
I fyra veckor låg jag på intensivvårdsavdelningen. Tro mig när jag säger att jag sett och hört det värsta. Tyvärr tror alla att en inläggning får saker och ting att rulla igång fortare, så är inte fallet. Det tog mig sex (!!!) månader att få en psykologkontakt inom slutenvården. 
Det är helt sjuk att man i princip ska behöva vara frisk för att orka vara sjuk. Ber du inte om hjälp så får du ingen. Det är så samhället ser ut. 
Tro mig när jag säger att det här är en mardröm. Jag har sett psykiatrin från insidan. Bältning, brand på avdelningen, utåtagerande personer och personal som skriker.
Man kan vara utbildad och bra på sitt yrke, men man kan också vara utbildad och sakna kompetens. Många har den senaste tiden sagt "Jag förstår hur du har det", "Vi sitter i samma situation", "Det är okej att vara arg och ledsen." 
Under min vårdtid har jag fått träffa sex (!!!) olika överläkare som alla har gjort en bedömning på sitt sätt. Visste ni att under min tid på psykiatrin så har jag haft 94 (!!!) olika medicinjustering? 
Om ni skulle fråga mig vad jag anser om psykiatrin så är det ganska enkelt. Enkelrum, fler resurser och bättre kompetens.

Nyår

"Jag önskar att mamma var hemma. Så jag kunde fira nyår med henne." Orden ekar i mitt huvud. Som jag önskade att jag också var hemma. Så vi kunde fira det kommande året tillsammans. Utan er, mina älskade barn, finns inget liv. Jag må ha gjort dumma saker mot mig själv, men skulle ALDRIG utsätta er för fara. Jag pratar aldrig illa om någon framför er och försöker att vara en så rättvis mamma som möjligt. 
För mig finns det inget att fira idag. Varför ska jag reflektera över de år som varit? När jag befunnit mig på sjukhuset 203 dagar av detta år? 
Nyårsafton. Tankarnas dag. Alla höga förväntningar, alla höga krav. Varför firar vi ens att vi blivit ett år äldre? Ett år närmre vår död? Varje tolvslag händer samma sak. Man står och tittar upp mot en natthimmel, fryser och tänker på alla stackars djur, alla ungdomar som super sig fulla för första gången, våldtäkter eller att någon får en smällare i ansiktet. Visste ni att på nyårsdagen begås flest självmord? Det är så jävla tragiskt. 
De minuter man lyckas tränga undan dessa katastroftankar kommer en reflektion över året som gått ändå. Jag konstaterar att jag fortfarande väger lika mycket, tappar humöret lika ofta och över hur många dagar jag varit på sjukhuset detta år. 203 dagar.. 6 månader och 19 dagar. Av dessa 203 dagar har jag haft LPT i 47 dagar.
Den 19 december hade jag muntlig förhandling med förvaltningsrätten om förlängd LPT. Förvaltningsrätten godkände chefsöverläkarens ansökan om förlängd tvångsvård med 4 månader från intagningsdatumet den 14 november. Alltså går min LPT ut i mars 2019. Dock kan överläkaren häva detta närsomhelst om hon anser att jag inte uppfyller kraven för LPT. Det görs nya bedömningar hela tiden.
Även om detta år varit ett helvetes år så finns det fina stunder med mina barn och nära och kära som jag bär med mig. Alla gånger de hälsat på mig på sjukhuset och hemma betyder så oerhört mycket. Jag är även tacksam över alla som stått vid min sida detta år och gått med mig igenom detta helvete.
För er som inte vet så genomgår jag just nu en psykologutredning. Utredningens syfte är att beskriva min personlighet, min psykiska status och psykiatriska svårigheter. I utredningen har även en fördjupad barndomsanamnes ingått, som min mamma bistått med. 
Utöver de så ska medicinjustering göras efter utredningen.

Allt är svart. Eller vitt. Allt. Eller inget. Lite. Eller mycket. Det finns inget mellanting. Det finns inga klara känslor. Mina känslolägen är så extrema. För det mesta visar jag det utåt. Ibland åker masken på för att ingen ska se de kaoset som pågår inom mig.
Många skapar mål inför det nya året. Mina mål för 2019 är att försöka bli bäst på att må bra. Jag ska försöka utveckla hälsosamma vanor, förbättra mina sociala kunskaper och möta mina rädslor istället för att undvika dom. Mitt självförtroende ska bli bättre och jag ska försöka att bli snällare mot mig själv. Försöka acceptera att det inte är mitt fel eller någon annans att jag är sjuk. Jag ska bli bättre på att visa tacksamhet och försöka inse att saker kunde varit värre.

mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0