The love of my life

Blev utskriven ifrån PIVA. Jag behövde bara landa en natt. Dessvärre kunde jag inte sova något alls trots att jag fick en rad olika sömntabletter för att behålla sömnen..  
Samma dag så hämtade jag ut medicin för några dagar och igår träffade jag min läkare på öppenvården. I samband med att jag hämtade ut medicin så såg jag the love of my life.. galet. Hann inte hälsa. Han var för snabb. Fattar inte hur man kan ha en så stor crush på någon. 
I vilket fall som helst så gick det bra på läkarsamtalet. Vi bestämde höjning på mina antidepressiva. 100 mg istället för 50 mg. Så nu under en tid kan jag må sämre igen. Vilket känns förjävligt. Men ska inte ta ut något i förskott. Det kommer att bli bra tillslut, hoppas jag. 
Inga andra justeringar i dagens läge pga. höjningen av antidepressiva. Dom vill se hur min kropp kommer att reagera.
Dom vill även att jag ska rita en tidslinje över mina hypomaniska och depressiva skov. Vilket är lättare sagt än gjort. Hur fan ska man minnas de liksom? Ju fler depressiva skov jag haft ju mer har mitt minne påverkats. Jag glömmer inte, jag kommer bara inte ihåg. 
Idag ringde dom även ifrån sysselsättningen. Vi bestämde att låta det vila till januari då jag behöver tid för att återhämta mig. Vilket känns rimligt, är helt förstörd för tillfället och läkaren plockade bort mina ångestdämpande. Hur ska jag nu klara mig liksom? Har ätit dom i över ett år.. Inte regelbundet, men ändå. Nu ska jag käka sockerpiller istället. Lergigan.. 
Jag vill kunna vakna upp och känna att jag väntat hela livet på idag. Kunna vakna utan ångest och oro. Jag vill känna mig tacksam och övervinna det negativa inom mig. Ni som läser min blogg som också lever med bipolär sjukdom får gärna lämna en kommentar om er resa, hur ni tar er igenom dagarna. 

PIVA - Psykiatriska intensivvårdsavdelningen

Idag bröt jag ihop totalt. Har gråtit i stort sett hela dagen. Allt är bara kaos i mitt huvud. Det är så mycket som händer just nu som jag inte vill skriva om här i bloggen. Det enda jag kan säga är att ångesten är brutal. Jag kan inte hantera den själv så idag pulade jag i mig fyra oxascand, så nu är jag lite smått dåsig.
Efter min intox har jag mått jätte dåligt. Jag sover knappt och äter knappt. Det är liksom stopp.
Idag orkade jag inte längre. Jag åkte in till akutpsyk och dessvärre har jag blivit inlagd igen. På PIVA. Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Jag står på 2B och får inte gå ut på altanen och röka. Som tur är har dom en inhägnad som kallas PIVA-buren utav många. Det är verkligen en bur. Staket och galler enda upp i taket. Det är helt enkelt för folk som är rymningsbenägna.
Fick i vilket fall som helst i mig lite mat nu när jag kom hit, behöver all energi jag kan få. För att orka. 
Nu ska jag ta en minut i taget. Andas och förhoppningsvis kunna sova en hel natt när jag fått landa här, så blir det en ny bedömning imorgon.
Jag ville inte ha hjälp ifrån början, men nu är jag här ändå. Tack vare min mamma, som ansåg att jag var i ett så pass dåligt skick att jag behövde vård. Jag i princip skrek på läkaren att jag inte ville ha vård, för att jag ändå inte får någon hjälp här. Men samtidigt så får jag de. Dom håller mig vid liv. 

Sammanfattning

Tänkte att jag skulle göra en kort sammanfattning av min sjukdom. Sedan den bröt ut. 
2012 drabbades jag av något som kallas för cyklotymi. Cyklotymi är en störning som utmärks av svängningar mellan depression och ett uppskruvat känslotillstånd. Den bryter ut i ung, vuxen ålder. För en del utvecklas bipolär sjukdom men för andra klingar det av. För många varar det livet ut. 
Man har humörsvängningar som är relativt stationära över tiden så att de ter sig som personlighetsdrag. Man uppfyller varken kraven för depression eller hypomani utan man har antingen ett sänkt stämningsläge eller gladare perioder. Perioderna är oftast korta, några dagar. De uppträder oregelbundet med endast få dagar av normalt stämningsläge.  Påtagliga skiftningar med perioder av pratsamhet växlar med perioder av tystlåtenhet.
Automatiska perioder är vanliga = man vaknar på gott eller dåligt humör.
2015 när jag var gravid drabbades jag av en psykos och det var då jag utvecklade bipolär sjukdom typ 2. 
En psykos innebär att man får ändrad verklighetsuppfattning. Man ser på saker annorlunda och har svårt att skilja på fantasi och verklighet. Man kan hallucinera. Till exempel höra röster eller se saker som inte existerar. Man kan även känna sig förföljd fast ingen annan delar dessa upplevelser. En psykos kan komma plötsligt eller utvecklas under en längre tid. Hur länge en psykos pågår varierar från person till person. Får man rätt behandling går det över relativt fort.
När jag drabbades av psykosen fick jag vanföreställningar och hallucinationer. Jag hade jätte svårt att duscha då jag hörde röster som talade direkt till mig. Jag hörde även barnskrik konstant i mitt huvud. Som om någon behövde min hjälp. Jag trodde konstant att folk var ute efter mig och Malva. Lämnade knappt hemmet, isolerade mig totalt och ringde till och med till Malvas dagis och sa att absolut ingen annan än jag fick lämna eller hämta henne. Jag var totalt blockerad och demonerna klättrade på väggarna. Skuggorna åt upp mig.
När jag kom ur psykosen trodde jag att jag kunde lösa världsproblem. Jag skulle sluta fred i hela världen och lösa problemet med IS. När jag fattade att detta inte gick hamnade jag i en depression. Som tur var hade jag en underbar psykolog som hjälpte mig genom hela graviditeten och när Malte föddes var jag så lycklig och glad i flera månader. Allt kändes perfekt tills september 2016. 
I oktober 2016 fick jag svar på varför jag kastats mellan himmel och helvete. Jag fick svar på varför jag inte är som du. Jag fick svar på varför jag skiftar i humöret och varför det kan vända på två sekunder. Jag hade utvecklat bipolär sjukdom typ 2. 
Bipolär sjukdom typ 2 innebär att man skiftar mellan depression och lindriga maniska tillstånd, så kallad hypomani. Hypomani kan upplevas som rastlöshet, ökad energi eller kreativitet.
Ena dagen flödar min kreativitet och jag har tusentals projekt jag helst vill sätta igång med på en gång medans andra dagen vill jag spendera i sängen. Inte gå utanför dörren. Inte göra något överhuvudtaget. 
Tyvärr, sedan jag fick min diagnos har jag enbart haft återkommande depressioner. 
2017 var jag inlagd fyra korta perioder mellan 1-3 veckor pga depression och självmordstankar. 
I år har jag varit inlagd i fem hela månader i sträck pga depression, självmordstankar och planer på att ta mitt liv.
Aldrig någonsin har jag varit så långt ner som jag var när jag blev inlagd i maj. Aldrig någonsin har jag varit så nära på att ta mitt liv. Aldrig någonsin har jag varit så sjuk som jag varit den här sommaren.
För en vecka sedan kom jag hem efter 22 veckor på slutenvården. Det känns okej. Det känns bra. Dock har jag mycket ångest och känner mig väldigt ensam. Det är något jag behöver träna på, att vara ensam. Jag behöver lära mig att livet faktiskt är värt att leva. Att jag faktiskt har hela livet framför mig och att mina barn behöver mig. En mamma. En förebild. 
Just nu kan jag inte vara deras förebild hur mycket jag än vill. Jag är fortfarande sjuk. Behöver landa hemma och få in rutiner igen innan jag kan börja ha barnen igen. Jag träffar dom så ofta jag kan, men de sover inte här ännu. Det är för tidigt och jag vill känna mig helt återställd innan jag tar på mig de ansvaret. För barnen skull. De ska inte behöva se sin mamma sitta och gråta varje kväll. Även om jag har rätt till dessa känslor. Dom behöver en stabil person i deras liv och det är för tillfället deras pappa. Han gör ett sånt otroligt bra jobb med barnen och ingen är mer glad än jag att just han är pappa till mina barn. 





mittbipolaraliv.blogg.se

En blogg om hur det är att leva med bipolär sjukdom, samt ADD.

RSS 2.0